Jag minns dem fortfarande så tydligt, höstkvällarna för sådär 15 år sedan. Skolan dragit igång med all vardagstristess som det betydde. Men lite av sommarens frihet och spänning kunde vi suga ut ändå, när vi gav oss ut på de septembermörka gatorna. Luften var kylig, och när det hade regnat så kändes den alldeles klar och lätt och det doftade av våt asfalt och ruttnande löv.

Vi var ett gäng som samlades mitt på gården. Den självutnämnda ledaren var en några år äldre tjej med eldrött hår och hett temperament. Vi andra både såg upp till henne och var lite rädda för henne. Det var hon som ledde oss ut på de ödsliga gatorna och bestämde var kvällens räd skulle börja. De trista radhuskvarteren som vi gått igenom tusentals gånger fick plötsligt en helt annan dimension. Det kändes som om vad som helst kunde hände de där kvällarna.

Ibland gick vi ihop med ett gäng från en annan gård. Det fanns en kille där som jag var kär i, och allting blev ännu mer spännande när han var med. Jag vågade knappt prata med honom, men om han tittade på mig galopperade mitt hjärta och om vi någon gång gick bredvid varandra och kanske bytte några ord så var jag lycklig i dagar efteråt. När han var med så ville jag gärna visa mig lite tuff. Jag höll mig framme när vi skulle in på en tomt, hoppade (skenbart) orädd över höga staket och snirklade mig in till de mest välväxta träden långt inne i trädgårdarna.

Rädslan pumpade i kroppen men det var en skön rädsla som blev till adrenalin och skärpte alla sinnen. ”Är det någon som rör sig i fönstret, kommer det steg på grusgången?!” Sen tog vi oss snabbt ut igen, försökte kväva våra skratt som bubblade i magen och sprang en bit bort. Där kunde vi låta pulsen lugna ner sig och inspektera våran fångst. Titta så att det inte var för mycket maskhål eller brunt, och så satte vi tänderna i fruktköttet och kände hur den sötsura saften attackerade smaklökarna.

Jag kan inte minnas att vi tog särskilt mycket frukt. Om vi blev påkomna eller iakttagna av ägarna så skulle de antagligen mest skratta. Men det var just den där känslan av att vi kunde bli påkomna, att vi gjorde nått förbjudet som lockade.

Nu för tiden ger jag mig inte ut och pallar äpplen längre. Ibland kan jag vara busig och sträcka mig efter ett äpple som sticker ut från någon trädgård. Och jag tycker om att hitta vilda träd där jag kan plocka på mig en bunt doftande äpplen.

Men de smakar aldrig riktigt som på den där tiden när mörkret sänkte sig över gården, en kompis ringde på dörren med luvan uppdragen över huvudet och jag efter en blick av samförstånd hojtade in i huset:

”Jag går ut!”

Paula Rooth