ADHD som hinder och drivkraft

Idag är diagnosen DAMP död och begraven. Men medan antalet ADHD-diagnoser istället har ökat kraftigt, har ”damp” hängt kvar som förolämpning. Något Madeleine Ohlsson är väl medveten om. Innan hon fick sin ADHD-diagnos var hon ”den dåliga som fick sitta i korridoren”, något hon nu krigar för att hennes döttrar ska slippa.

Mörkret har sänkt sig över Klagshamn i södra Malmö och termometern kämpar för att hålla sig över nollan. Regnet hänger i luften och den skånska vintern har gjort entré.

Hemma hos Madeleine Ohlsson syns det extra tydligt genom de röda julstjärnor modell större som hänger i fönsterna. Framförallt kanske genom den stora vita plastgranen med röda kulor i vardagsrummet. ”En äkta dampgran”, skrattar hon och berättar att det är så hon pratar. För det var så man pratade när hon för 23 år sedan fick diagnosen svår ADHD.

MO

Madeleine Ohlsson med sina döttrar i bakgrunden.

Attention Deficit Hyperactivity Disorder är en så kallad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning – det vill säga att det sitter i hjärnan och är medfött. I diagnosen ingår två delar: uppmärksamhetsstörning och hyperaktivitet. För respektive del finns nio symptom, varav minst sex av dem ska vara uppfyllda i minst ett halvår. Dessutom ska personen uppvisa symptomen i en sådan grad att det negativt påverkar funktionsförmågan för att diagnosen ska kunna ställas. Allt enligt den senaste upplagan av psykologernas handbok Diagnostic Manual of Mental Disorders (DSM).

Madeleine Ohlsson är nu 44 år och har levt mer än halva sitt liv med sin diagnos. Första halvan var hon bara ”den dåliga som fick sitta i korridoren”. Det var alltid hon som gjorde eller var fel.

– Jag mådde rätt dåligt den perioden i mitt liv, så jag träffade en psykiatriker som såg att det var någonting direkt.

På den tiden hette det i folkmun ”damp”, ett omtvistat begrepp som lanserades i en studie 1977 av Christopher Gillberg, professor i barn- och ungdomspsykiatri. DAMP som diagnos användes bara i Sverige och så småningom övergavs den till förmån för det internationellt erkända ADHD. Men ”damp” hängde kvar och blev ett nedsättande tillmäle för alla som inte kunde sitta stilla. Så att hon fick diagnosen ADHD svart på vitt var skönt för henne.

specialpedagogik1

Bilden är från en intervju med Bo-Lennart Ekström år 2012, av Elisabeth Richter i tidningen Specialpedagogik. Ekström skrev avhandlingen Kontroversen om DAMP. Debatten rasade mellan Gillberg och sociologen Eva Kärfve och barnläkaren Leif Elinder, och kulminerade med att Gillbergs medarbetare förstörde forskningsmaterialet Kärfve och Elinder krävde att få ut. Gillberg förlorade senare även i Europadomstolen.

Uppmärksamhetsstörningen visar sig bland annat i ouppmärksamhet på detaljer eller slarv i arbetet, svårt att hålla fokus på uppgifter, att personen är frånvarande eller har svårigheter att följa instruktioner. Hyperaktiviteten tar sig i uttryck bland annat genom att personen har svårt att sitta stilla, lämnar sin plats eller har en känsla av rastlöshet, ofta är ”på språng”, avbryter eller kastar ur sig svar innan frågeställaren är klar.

Det har blivit vanligare med diagnosen, och idag uppskattas fem procent av alla skolbarn ha ADHD. Hos den vuxna befolkningen är siffran två och en halv procent. Att det är färre vuxna som har det beror till stor del på man ofta lär sig hantera svårigheterna med åldern.

Trots det ökade antalet diagnoser tror inte psykologen Viktoria Livskog att vi överdiagnostiserar. Enligt henne ska man se ADHD mer som en skala och mindre som en fast punkt. Det är först när det blir ett funktionshinder som det ska bli en diagnos, och hon menar att man skulle kunna göra mycket mer innan man diagnostiserade.

Det är på ett café i centrala Helsingborg som psykologen tar emot. Viktoria Livskog är 42 år, bor i Helsingborg och har varit skolpsykolog i Ängelholm i sju år. Tidigare jobbade hon med Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i tre år, och innan dess i vuxenpsykiatrin i två år, så hon har lång erfarenhet av personer med ADHD.

Över en kopp kaffe berättar hon att hon har sett antalet diagnoser gå upp de senaste åren, och att det idag finns en eller två elever med ADHD i nästan varje klass. Hon tror att det beror på att skolmiljön blivit mer krävande och mer individualistisk.

– Det kommer input överallt, och i skolorna ska man ta mycket eget ansvar. Förr var det mycket mer katederundervisning.

VL

Till exempel tycker hon att skolan borde jobba mer förebyggande, genom att skapa mindre grupper, och hitta fler metoder för barn med ADHD:

– I skolan handlar det ofta om att ta många pauser, arbeta väldigt strukturerat och inte ha för många uppgifter på en gång. Ta en sak i taget och lägga upp mycket scheman.

Utbildning inom det här området är viktigt för lärare och annan personal, eftersom strategierna man använder för barn med ADHD är strategier som egentligen är bra för alla barn. Men, som hon säger, ”det är en ekonomisk fråga”.

Att det i många fall är just en ekonomisk fråga har Madeleine Ohlsson fått känna på. Hon jobbar som brevbärare och har gjort det i 17 år. Trots att hon har diskbråck menar hon att hon hade dött, eller i alla fall blivit galen, om hon haft ett stillasittande jobb och inte kunnat röra på sig.

– Det passar mig som handen i handsken. Nu får jag ut lite energi, springa och cykla. Fast jag är gammal, min kropp trillar sönder bit för bit. Men jag känner att det får den göra.

Numera, efter långdragna förhandlingar med facklig inblandning, har hon fått gå ner på halvtid för att få vardagen som ensamstående förälder att gå runt. Till sin hjälp har hon också boendestöd som kommer en gång i veckan. Det handlar om att strukturera upp vardagen, och Madeleine Ohlsson visar några tavlor som fungerar som scheman: en månadstavla, en veckotavla och en tredje, mindre tavla. Den lilla tavlan tillhör dottern Pamela.

Hon beskriver det som ett ”ständigt krigande”, inte bara för sig själv utan även för hennes döttrar. Den yngsta heter Pamela och är tio år. Hon fick efter en utredning också diagnosen ADHD. Men Madeleine Ohlsson var inte nöjd. Hon såg att hennes dotter hade det svårt med den sociala biten och krävde ännu en utredning vilken resulterade i diagnosen ADHD ”med inslag av autism”.

De har också en rosa gran som kommer fram vartannat år. ”De som julpyntar tidigare är lyckligare” har Madeleine Ohlsson hört.

De har också en rosa gran som kommer fram vartannat år. ”De som julpyntar tidigare är lyckligare” har Madeleine Ohlsson hört.

Madeleine Ohlsson har tagit de flesta mediciner mot ADHD som finns på marknaden. Och med dem betat av de flesta biverkningarna. Allt från att hon slutade äta helt och hållet och blev ”ett vandrande zombieskelett” till att hon blev helt avtrubbad eller förvirrad. Därför vill hon inte att hennes dotter ska få någon medicin än.

– Jag har ätit medicin i så många år, kroppen vänjer sig. Man måste höja dosen och då blir det som ett missbruk. Jag vill liksom hålla det på en låg nivå bara för att få den lilla normalheten i huvudet. Så man måste byta.

Den hon äter nu, Attenin, har hon haft i två och ett halvt år och den fungerar bra. Den är snabbverkande och går kanske att jämföra med en kopp kaffe för andra.

– Jag behöver typ bara en på morgonen så att man inte är helt hjärndöd. Och kanske under dagen om man känner att hjärnan håller på att dippa. Speciellt om jag jobbar, för att kunna läsa rätt adress.

FAKTA – MEDICIN MOT ADHD

► Medicinering ska enligt Läkemedelsverket ses som en komponent i ett större stöd- och behandlingsprogram mot ADHD, där också psykosociala och pedagogiska insatser ingår.

► I Sverige finns för närvarande fem godkända läkemedel för ADHD, och man brukar dela upp dem i två grupper: centralstimulerande medel och Atomoxetin. Det sistnämnda användes tidigare som ett antidepressivt läkemedel, men har visat sig ha liknande effekt som de centralstimulerande medlen. 

► De centralstimulerande medlen framkallar i normala fall ökad psykisk och fysisk aktivitet, men för personer med ADHD lindrar de tvärtom rastlösheten och impulsiviteten och ökar koncentrationen.

► Till biverkningarna hör förlorad aptit, sömnproblem och längdtillväxten hos barn. Även självmordstankar och psykotiska symptom kan förekomma. Det finns många studier om läkemedlen på kort sikt, men bristande kunskap om effekterna på längre sikt.

Källa: Läkemedelsverket, Infoteket om funktionshinder, Nationalencyklopedin.

ADHD är ärftligt, men hur miljön är runt barnen spelar en betydande roll, berättar Viktoria Livskog:

– Det kan ju vara barn som har de svårigheterna, men som växer upp i en familj där man är otroligt bra på att kompensera och strukturera upp och då kanske barnet inte får någon diagnos. Men skulle samma barn vara uppväxt i en miljö som är jätterörig är det mycket lättare att de får diagnosen.

Och det är många gånger det som är problemet: ett barn med ADHD har ofta en förälder med ADHD. Då har de samma problem, vilket riskerar att röra till det.

Men hon vill också vara tydlig med lyfta fram att ADHD kan vara något positivt, om förutsättningarna är de rätta. Trots att ADHD är medfött och kroniskt lär sig många att utveckla strategier för att hantera sin diagnos, och det händer faktiskt att man väljer att helt enkelt plocka bort den.

– Många med ADHD är roliga, kreativa, har idéer. De har inte den här spärren, man ser inte alla hinder. Det blir som en drivmotor. Hade inte de funnits hade världen varit ganska mycket tråkigare.

Text och Foto: Henrik Smångs