Att arbeta med Gud som chef

Jag är uppvuxen i ett hem som är motsatsen till kristet. En följd av det var att jag som liten inte bara var anti Gud och all form av religion, utan jag var även rädd för den. Sedan växte jag upp och har på något sätt förlikat mig med att kyrkan finns, men aldrig riktigt förstått hur eller varför.

I detta arbetsplatsreportage tar vi oss till S:t Paulis församlingshus i Malmö för att se vad som egentligen händer i ett församlingshem och hur det är att arbeta för kyrkan.

St Paulis kyrka

St Paulis kyrka

S.T PAULI. Mitt i centrala Malmö ligger S:t Paulis kyrka. I en allé av träd i en annars hårt trafikerad del av staden tornar den upp sig. Den sexkantiga kyrkan i gult tegel sträcker sig långt ovanför träden och dess silverglansiga torn skiner starkt. Bredvid kyrkan ligger ett hus i rött tegel vars entré är täckt av rödgula vimplar som tillsammans bildar ordet ”församlingshem”.

Cilla Nyman, 45, är församlingsassistent på S:t Pauli och har varit vid församlingen i 17 år. Denna tisdagseftermiddag befinner vi oss i köket på bottenvåningen i huset. Där inne luktar det kaffe och ventilation ljuder som om det vore vilken föreningslokal som helst. I ugnen ligger det en stor form och värms på.

– Den låg i frysen och jag tänkte att den får vi värma upp. Jag vet inte riktigt vad det är, kanske moussaka, lasagne eller någon gratäng, säger Cilla Nyman samtidigt som hon kollar om den är varm i mitten.

Om en halvtimme är det dags för experimentverkstad i pysselrummet bredvid. Det är en eftermiddagsaktivitet på måndagar för barn i åldrarna 6-10 år som kommer till församlingshuset för att pyssla. Cilla Nymans kollega Annsofie Ingesson, som är barnledare i församlingen, ansluter strax innan barnen anländer. Förutom experimentverkstaden håller hon även i babycafét och barnkören.

Vad är det som skiljer er från andra barnverksamheter?

– Det är en dimension till som skiljer från simskola exempelvis. Det är en mer andlig bit som de kanske inte får på andra ställen, berättar Annsofie Ingesson.
Men samtidigt menar hon att det inte bara handlar om att sprida det kristna budskapet. – För mig är det väldigt viktigt att få en bra kontakt med barnen (och familjer) de ska känna sig trygga och välkomna här.

Efter att barnen lämnat lokalen det dags för nästa moment för kvällen: kreativ verkstad. Hit kan man komma om man vill pyssla eller bara umgås.
– Nu har det blivit som en mötesplats och en kvinnogrupp. Det har inte varit uttalat men vi är bara kvinnor som är med, berättar Cilla Nyman.
Varför inga män är med är svårt att svara på enligt Cilla Nyman, men hon tror att det kan vara för att de har ett eget häng där de snickrar och har sig. Eller bara för att de är tråkiga.

Just nu på den kreativa verkstaden förbereder sig dem inför en vernissage till helgen. De ska olika sätt lyfta fram fler kvinnor från bibeln som annars inte fått ta så mycket plats. Den är mest fylld av killar menar dem.
– Det bästa är ändå bara att träffas, att få hålla på att pyssla och få en möjlighet att uttrycka sig i den här gemenskapen, berättar Agnetha, som är en av kvinnorna som är där för kvällen.

Runt bordet i pysselrummet sitter vi sex stycken och ska äta av den rätten som Cilla Nyman nu anser vara tillräckligt varm och är utplockad ur ugnen.
– Det är en vegetarisk lasagne, utbrister en av deltagarna.
– Vilka kyrkohipsters vi är, svarar Cilla Nyman.

3Cilla

Cilla Nyman på sitt kontor i församlingshemmet

Jag bär mitt kors med stolthet

Efter att vi ätit börjar de att pyssla på deras respektive konstverk. Det pratas om stressen för att hinna klart till söndagen då utställningen är. Hönsnät, pärlor, vattenfärg och tavelramar täcker borden och kvinnorna blandar skratt med ångestfulla stön till följd av att något inte blir som de vill.

Det känns som det är ganska lite Gud inblandat i det ni gör?

– Jag tror att det är farligt att tänka att kyrkan bara är att vi ska stå och predika och be och förkunna, berättar Cilla Nyman när vi träffas dagen efter för att förbereda inför onsdagens bestyr.

Dagen börjar med babycafét där föräldrar med barn upp till ett år får komma för att fika, sjunga sånger och umgås med andra föräldrar. En anledning till att lämna hemmet under föräldraledigheten.
– Det här med förkunna, att sprida evangeliet, tänker jag att vi gör väldigt mycket genom att bara vara bra människor. Jag bär mitt kors med stolthet, berättar Cilla Nyman.

Hon menar att det inte är så att de som jobbar i församlingshemmet kommer fram till folk och säger ”hej, ska vi prata om jesus?” utan hon försöker att bemöta folk på ett schysst sätt. Om folk vill prata med henne om tro så har hon inga problem med det.
– Människor väljer ändå frivilligt att komma hit och jag tänker som kristen så är det mitt ansvar att leva ett bra och schysst kristet liv och möta människor med evangeliet. Leva evangeliet, berättar Cilla Nyman.

På babycafét har det kommit elva föräldrar med sina barn och den närmsta timmen är det klassiska barnsånger som avlöser varandra. Stämningen är mysig och det kuddtäckta golvet i pysselrummet fylls av föräldrars sång varvat med skrik från uppeldade bebisar.

Senare på dagen ersätts de små bebisarna av en något äldre grupp: konfirmanderna. Cilla Nyman är konfirmandledare för kullen som består av ungdomar i åldrarna 13-14 år och idag ses de för julbak och mässa.

Ett femtontal konfirmander delas in i två grupper och placeras i varsina kök i församlingshemmet. Jag följer med ena gruppen upp på övervåningen där de nu börjas baka julknäck. Denna våning i församlingshemmet är det lite mer rörelse i. Det är personer som till synes arbetar med mer administrativa uppgifter som springer förbi med pärmar och papper i högsta hugg. I ett annat rum bredvid hörs skönsång från många människor och när jag sticker in ett nyfiket huvud in i rummet bekräftas gissningen att det är en kör som håller låda.

Bland det första Cilla Nyman berättade när jag kom till församlingshemmet var att det är en levande församling och det är först nu den känslan verkligen går att förstå. Det händer saker och det är folk som gör saker lite överallt i församlingshemmet.
– Det är inte vi som jobbar här som är församlingen. Det är dem som kommer in i kyrkan, de som söker sig hit, det är dem som är församlingen, berättar Cilla Nyman.

Det är ett samspel mellan de som jobbar där och de som söker sig till kyrkan. Att finnas till för de som vill är kanske den största delen av Cilla Nymans arbete.
– Vi är i tjänst för dem och inte tvärtom, det är det största jag har lärt mig och det några, berättar hon.

5Kyrkaute

St Paulis kyrka

Gemenskapen i församlingen

Tillsammans med Cilla Nyman denna kväll med konfirmanderna är den arton år gamla Wilhelm Carlsson som utbildar sig till konfirmandledare. Han berättar om att han själv inte var troende under tiden han konfirmerade sig men att det var just gemenskapen i församlingen som lockade honom till kyrkan. Tron ökade senare gradvis.

– Det är mycket som inte handlar om gud, utan mer om människor och gemenskapen. Att jag är kvar här är tack vare Cilla och Alexander (diakon i församlingen, reds. anm.) som har varit underbara, berättar Wilhelm Carlsson. De har peppar honom till att fortsätta, funnits där som stöttepelare och gjort tiden i församlingen till något väldigt kul.

Han fortsätter att berätta om att kyrkan har gett honom mycket och att han nu vill engagera sig i den och ge tillbaka.
Men det är inget kall säger han, det känns bara rätt.
”Det är också en kallelse” kontrar Cilla Nyman.

Min vistelse i församlingen lider mot sitt slut och det är bara en sak kvar att göra – att besöka den kristna trons hem och högkvarter: kyrkan.

Sankt Pauli-kyrkan, som utifrån ser enorm ut, är nästan ännu större när vi kommer in i den. Det är högt i tak, målade väggar och stora fönster som lyser upp lokalen. Det ekande ljuden från viskande konfirmander sprider sig och sorlet fyller hela rummet.
Kvällens mässa innehåller psalmer och böner och avslutas med att konfirmander, och andra besökare, en efter en står på led för att smaka på nattvarden och tända ljus.

Jag lämnar församlingen och går hem i en kylig malmökväll. Min tro har inte blivit större, men förståelsen för hur andra människor känner har ökat. Även så respekten.

6Kyrkan

Interiör St Paulis kyrka

Text och foto: Niklas Runsten