Blod, fluff & tårar

IMG_2865Miljö

I industriområdet Gastelyckan gömmer sig ett annorlunda sjukhus. En mottagning med en fascinerande besatthet med avföring. Lunds djursjukhus vårdar människors mest värdefulla ägodelar.

Små prickar av blod färgar golvet i isoleringsrummet på Lunds djursjukhus. Det tillhör en 40 kilo tung schäferhane som har en bastant stålbur som tillfälligt hem. Sjuksköterska Lotta Lind har på egen hand försök ta ut kanylen som är instucken i hans högra framben. Den nervösa hanen drar plötsligt tillbaka tassen och nålen råkar omilt ryckas ut. Schäfern visar sin smärta och missnöje genom att snabbt sätta tänderna i hennes arm. Det är inte mer än ett nafs men det är första varningen. Han är inte nöjd.

– Detta blev ju ett blodbad, säger Lotta Lind skrattandes medan hon torkar golvet i buren.

Helst ska dem vara två vid kanylbyten och i den bästa av världar skulle hon satt på en munkorg innan.  Lotta Lind känner sig aldrig otrygg i arbetet men hon avvaktar att pressa åt det nylagda bandaget på schäfern. Hon vill inte att hans första ”milda” varning ska följas av en mer aggressiv tillsägelse.

Lotta Lind visar hur svårt det kan vara att hitta rätt stickpunkt för blodprov på en liten kattass.

Små tassar gör det svårare att hitta rätt stickpunkt vid blodprov.

Hon utför sitt arbete med ett stabilt lugn som avslöjar erfarenhet. Trots detta kan något så rutinartat som ett kanylbyte resulterat i en mindre konfrontation och blodstänk.

Lotta Lind är legitimerad sjuksköterska med vidareutbildning inom djurvård. Hon jobbade tidigare inom humanvården. Mer specifikt inom barnvård.

– Det finns många likheter faktiskt, djur kan precis som många barn inte kommunicera exakt vad som är fel, i stället måste du vara uppmärksam och försiktig, säger hon.

Det är ett ordlöst språk som baseras på observation. Att se hur patienten reagerar. Du kan inte resonera eller förklara. Du måste bygga ömsesidigt förtroende genom handling och varsam hantering.

Vid första anblick hade korridorerna på Lunds djursjukhus kunnat tillhöra vilken vårdcentral som helst. Det mjuka ljuset från lysrören i taket ger en gulnande effekten på väggarna. Det går att ana en doft av handsprit. På väggarna skymtas whiteboardtavlor med främmande medicinska förkortningar. Det är endast de sporadiska hundskallen, som ekar svagt genom dem dämpade korridorerna, som antyder att det inte är människovård som pågår bakom dem stängda dörrarna. 

Monika Lüning jobbar med administration på djursjukhuset. Hennes pratglada och pigga humör skvallrar inte om att klockan är halv sju på morgonen.

Hon går med snabba steg runt bland rum och salar och stannar titt som tätt för att småprata med kollegor. Dagen är ännu på uppstart och djursjukskötare, veterinärer och djurvårdare går rond på avdelningarna. Rapporter från jourhavande nattpersonal samlas in och följs upp. 

För de inlagda hundarna betyder morgonen en promenad i hundrastgården utanför.

Det är ingen rofylld aktivitet för personalen. All fokus ligger på att bevaka djuren. Hur rör de sig? Bajsar dem? Fast? Löst? Kissar? Hårt? Svagt? Allt noteras.

– Det visar de sällan på veterinärprogrammen på TV, hur besatta vi är av bajs på djursjukhus, säger Monika Lüning skrattandes.

Monika Lüning stannar gärna till för att mingla med morgonens första patienter.

Monika Lüning stannar gärna till för att mingla med morgonens första patienter.

I en av korridorerna står Lotta Lind med två skålar i handen. De är fyllda med något som ser ut som grovhackad leverpastej och en frän doft av kött osar kring geggan.

Med båda händerna upptagna av matskålarna lyfter hon smidigt ena foten och sparkar till en knapp på väggen som med automatik öppnar den närmsta dörren. Där bakom gömmer sig en större sal med vita väggar och skarp, iskall lysrörsbelysning. Rummet är fyllt med britsar, maskiner med pumpar och slangar som slingrar sig mot golvet. Det är ett landskap hämtat ur science fiction.

I bortre änden av salen finns ett antal mindre burar. Likt mindre versioner av den till schäferhanen är de byggda av blankt stål med grova galler som för tankarna till medeltida fängelsehålor. En fluffig King Charles Spaniel sitter med definitionen av hundögon och tittar tyst mot Lotta Lind när hon kommer med matskålen.

– Det ser kanske lite hårt ut det här men förvaringen måste hållas väldigt klinisk för deras egen och andra djurs skull, förklarar Lotta Lind.

Hon observerar matlusten hos den lurviga hunden. Den har inte velat äta på några dagar och personalen provar olika rätter och antecknar noggrant vad som går hem bättre än det andra. Sen ska såklart avföringen kontrolleras noggrant. Lotta Linds röst har en underton av entusiasm när hon nämner det.

Hon och andra i personalen pratar oavbrutet med alla djuren de möter. Det är en mjuk ton med inslag av klassiskt bebisspråk. Likheten mellan djurvård och barnvård gör sig påmind igen.

Maskinerna som omger oss i den kliniska salen är dock en påminnelse av annat slag. En av de avgörande skillnaderna mellan humanvård och djurvård. På ett djursjukhus vårdar man inte bara djur. Man aktivt dödar dem.

Saga Thomsen är en av djurvårdarna på djursjukhuset. Hon säger att man precis som i humanvård vänjer sig vid dödsfall hos patienter. Men hos dem finns det andra orsaker till döden. 

Djur räknas som en ägodel vilket innebär att en djurägare närsomhelst har rätten att aktivt besluta om avlivning. Även om dess liv skulle gå att rädda.

– Ibland förbarmar vi oss över djur som ska avlivas utan riktig anledning men hade vi gjort det alltid hade vi inte kunnat bedriva någon verksamhet för det hade varit så mycket övergivna djur här, säger Saga Thomsen. 

Djursjukvård är till skillnad från huvudsakliga av humanvården inte offentligt finansierat. En röntgning går på någon tusenlapp. Enbart diagnostiseringen kan alltså landa på en stressig summa. Det kan göra djurvård till en dyr affär för privatpersoner.

Om försäkring inte täcker eller man behöver plocka från egna medel kan det vara påfrestande ekonomiskt att få ett husdjur friskförklarat. Det kan ibland leda till beslut om avlivning snarare än vård. Oavsett om tillfriskning genom behandling är möjlig eller inte.

Ibland kan även mindre ingrepp kräva lite lugnande extra händer.

Ägarna är ofta nödvändiga för assistans för att hålla sitt djur lugnt under ingrepp.

Jämförelsen med barnvård blir genast mörkare. Till skillnad från humansidan är motsvarigheten till aktiv dödshjälp en del av vardagen inom djursjukvården.

Att personalen har en passion för sitt arbete är tydligt. Nästan alla är djurägare själva. I en intilliggande byggnad som utgör där kontor och fikarum befinner sig flera av personalens egna hundar. Under dagarna fungerar kontorsrummen som provisoriska hunddagis.

– Det är ändå värre att förlora ett djur man vårdat länge och haft hopp om att rädda men misslyckas, än att bara avliva ett djur på en ägarens önskan, säger Lotta Lind.

I dem fall där sjukhuset trots bästa försök inte lyckas rädda ett djur framträder ännu en påfrestande aspekt: djurägarna själva.

– När man vårdar ett djur är det parallellt nästan lika mycket människovård, man måste ta hand om de oroliga ägarna lika mycket som deras husdjur i princip, säger Saga Thomsen.

I de fall djursjukhuset inte lyckas rädda ett liv får dem i många fall inte bara möta ägarens sorg utan även deras frustration och ilska. I känslorna kan det vara enkelt att attackera dem som man ser som närmast ansvariga för sin olycka.

– Man får bita ihop och lyssna. Tolerera det. Det går inte riktigt att resonera i den stunden eller egentligen förklara varför det blev som det blev. Det låter bara som ursäkter vilket inte hjälper någon, säger Saga Thomsen med en axelryckning.

Som för att illustrera sorgen går i samma stund en mamma och dotter förbi i korridoren. De hade kommit in under förmiddagen med sin höggravida katt. Efter röntgen och ultraljud har det nu visat sig att dem fem ungarna inte visar några livstecken och med all sannolikhet är döda. De ska nu opereras ut från sin mamma.

– De kommer nog kremeras direkt, det är inte någon trevlig syn precis och inget man vill ta med sig hem för att begrava, kommenterar Saga Thomsen snabbt innan hon går in i ett angränsande mottagningsrum och med ett leende möter nästa patient och dess ägare.

Text & Foto: Markus Hjortsman

 —————————————————–

Om djursjukhus:

Djursjukhus har till skillnad från privata veterinärkliniker ofta mer omfattande möjligheter för medicinska ingrepp och diagnostisering. Djursjukhus har i regel också jouröppet på nätterna.

Patienterna på Lunds Djursjukhus består mestadels av hundar, katter, fåglar och gnagare. Större djur som hästar och boskapsdjur behandlas vanligtvis av ambulerande veterinärer som gör platsbesök.