”Det är inte farligt att dö, men det är sorgligt”

Skurups kyrkogård kommer snart att vara full med ljus. Foto: Nina Davidsson

Skurups kyrkogård kommer snart att vara full med ljus. Foto: Nina Davidsson

SKURUP. Allhelgonahelgen närmar sig och vi påminns om vår dödlighet. De som möter döden i sitt arbetsliv försöker att avdramatisera den.

Även om det är mer än en vecka kvar till allhelgona syns en och annan med gravljus i hand på Skurups kyrkogård. Sofia Cederwald, en av tre präster i församlingen, ser att helgen blivit större på senare år. Människor tar med sina barn och går till graven, tänder ett ljus och lägger en krans. På söndagens minnesgudstjänst brukar det vara fullt med folk i kyrkan och på en specialtillverkad ställning trängs runt 100 levande ljus. Ett för alla de som gått bort under året.

– Jag tror att vi behöver den här platsen och utrymmet. Sorgen måste få lov att rymmas mitt i livet, säger hon.

Firandet av allhelgona har sett annorlunda ut under historiens gång. Traditionen är i grunden katolsk men levde kvar i Sverige även efter att reformationen gjorde slut på helgondyrkan. Att pryda bortgångna barns gravar till jul växte fram mot slutet av 1800-talet. Först vid efterkrigstiden började vi tända gravljus under Allhelgonahelgen.

I det totala mörkret som annars finns på våra kyrkogårdar menar Sofia Cederwald att ljusen symboliserar mer än att vi tänker på våra anhöriga. Det är en protest mot mörker och ondska där ljuset är ett uttryck för hopp.

Prästen Sofia Cederwald kommer besöka gravar nästa helg. Foto: Johan Christiansen

Prästen Sofia Cederwald kommer besöka gravar nästa helg. Foto: Johan Christiansen

Men helgen är också en påminnelse om döden, som inte är lika närvarande i dag som förr.  Fasan inför döden tror Sofia Cederwald bottnar i människans rädsla för att tappa kontrollen. Vi kan allt, skapar allt, gör allt, men döden har vi ingen kontroll över.

– Det som var naturligare innan har blivit det sista som vi inte kan ha makt över. Idag tror jag det är få som har sett en död människa och det skrämmer, säger hon.

På Jönssons Begravningsbyrå i Skurup pratar begravningsentreprenören Mats Lindbäck i telefon. Samtal efter samtal. Det finns risk att en begravning dagen därpå kommer att ställas in. Så här är det i deras bransch, säger han, men tar sig likväl tiden att tala om vad arbetet innebär. Det vilar en mystik över begravningsentreprenörer och det är många som inte vågar närma sig. Vad det beror på är klart.

– Det är rädslan för döden, ingenting annat, säger Mats Lindbäck.

Mats Lindbäck har hand om ungefär 100 begravningar om året. Foto: Nina Davidsson

Mats Lindbäck har hand om ungefär 100 begravningar om året. Foto: Nina Davidsson

Vår ängslan inför döden tänker sig Mats Lindbäck grundas i något så enkelt som vår vilja att leva vidare. Vad som skrämmer oss med begravningar är vetskapen om vår egen dödlighet.

– Alla ska vi dit, och det är vad vi inte vill bli påminda om, säger han.

Närvaron i nuet och döden är större på landsbygden än i städerna, säger Mats Lindbäck. Under sin tid på en byrå i Lund var avståndstagandet tydligt. Dödsfall. Hämtning. Kremering. Faktura. Anhöriga hade för vana att skjuta döden ifrån sig, det var inte accepterat att människor dog. Den döde skulle bort så fort som möjligt.

På landet ser det annorlunda ut. Mats Lindbäck berättar en historia om en man vars fru avlidit i hemmet en kväll. Det fanns ingen möjlighet att hämta hennes kropp förrän ganska sent på kvällen och de kom överens om att hon kunde stanna kvar till nästa dag. Mannen lät lättad i telefonen och när bårbilen kom dagen därpå var han tacksam över att ha fått den där sista tiden med sin fru.

– Det är inte farligt att dö, men det är sorgligt, säger Mats Lindbäck.

Så här veckan innan Allhelgonahelgen är det ofta som anhöriga kommer till Jönssons Begravningsbyrå för att hämta en ljuslykta som erbjuds. Av de ungefär 100 begravningar som skett sedan förra året hämtas över 60 lyktor. För Mats Lindbäck är det ett tillfälle att minnas och hedra.

– Jag tror det är viktigt att samhället stannar upp en stund för döden. För det är vi jättedåliga på.

Telefonen ringer igen, Mats Lindbäck försvinner iväg och pratar inne på kontoret. Han kommer tillbaka. Det blir en begravning trots allt och nästa vecka har de anhöriga en grav att besöka.

Text: Nina Davidsson