En kolonial struktur genomsyrar Nobel

Nobelfesten, Magdalena Ribbing pratar om hyfs. Vett och etikett. Sådant som underlättar banketten.

Två år tidigare sköts Malala Yousafzai i huvudet av en grupp talibaner.

Idag tilldelades hon Nobels fredspris för sin kamp mot förtryck av unga kvinnor i Pakistan.

Det är ingen slump att någon som fått en kula i huvudet av en terrorstämplad islamistisk organisation, uppmärksammas för sina insatser.

Det är heller ingen slump att de tre senaste amerikaner som tilldelats fredspriset fått det med motiveringen: För lösningar på internationella konflikter.

Och det är absolut ingen slump att de tre senaste icke-västerlänningar som tilldelats fredspriset fått det med motiveringen: För en icke-våldsam kamp.

Västerlandet briljerar i rollen som demokratins främste väktare. Resten av världen creddas om den mot förmodan lägger knytnävarna åt sidan. Och hade Malala varit en i mängden av pakistanier som skjutits i huvudet av en amerikan, ja då hade hon aldrig klivit uppför trapporna till Oslos rådhus.

2005 fick den egyptiska organisationen IAEA fredspriset för sitt arbete mot militär kärnvapenutveckling i hemlandet. Samtidigt glittrade Förenta Staterna i toppen på listan av stormakter med flest radioaktiva kulsprutor. Fyra år senare fick Barack Obama fredspriset.

Västerlandet klappar sig på axeln medan alla andra framställs som oförmögna att föra en fredlig kamp. Malala Yousafzai bjuds in till Nobelfesten på våra villkor. För att vitta om ett förtryck från sina egna landsmän.

Men det etablerade maktspel hon dagligen tvingas agera under – i form av västerlandets självutnämnda hierarki – kommer aldrig att synliggöras genom ett fredspris.

Kung Carl-Gustaf skålar in festligheterna och den koloniala strukturen lägger sitt kalla täcke över Stockholm.

Magdalena Ribbing pratar om vett och etikett. Oskrivna regler. Pekar på kniv och gaffel.

Inga armbågar på bordet.

Ingen västerländsk kritik i salen.

Text: Wilma Eliasson

Foto: TT