En brukarstyrd plats där medlemmar får utrymme

Snart byter de ut siffran 30 mot 40 på tavlan. Lindormen började som en grupp på Ulleråkers mentalsjukhus i slutet på 1970-talet med psykiatriker Lars Lindhagen i spetsen. Han jobbade för att patienter skulle vara integrerade i samhället och delaktiga i sin rehabilitering

UPPSALA. Club Lindormen är en Träffpunkt för personer med psykisk ohälsa och den enda i Uppsala som är brukarstyrd. Det är i en socialpolitisk skärningspunkt mellan de utfasade mentalsjukhusen och den kommande individualiserade psykiatrin. Här jobbar Eva Falk och Irene Andersson.

Går ut. Kommer in. En man med tom blick och mörkblå ryggsäck kommer tillbaka in i köket.

Det är december och stearinljus klär ett avlångt bord i ett köket som skulle kunna vara ett personalrum. Diskmaskin, kaffemaskin, en rad med mikrovågsugnar  är uppradade i ena delen av rummet. Det är mycket riktigt något av ett personalrum, men också ett samlingsrum på en Träffpunkt i Uppsala kommun.

Almanackan är uppslagen på bordet. Eva Falk och Irene Andersson pratar om vad som händer i veckan. De är handledare på Club Lindormen, en “Träffpunkt för dig med psykisk funktionsnedsättning”, som det står på kommunens hemsida.

– Se till att plocka ordning på dina grejer, annars så är det jag som får ta rätt på det, säger en medlem som jobbar på Träffpunkten några timmar om dagen.
Alla medlemmar har eller har haft kontakt med psykiatrin. Många har också tillbringat några år inom den gamla psykiatrin på de så kallade mentalsjukhusen.

– Lindormen är bra för oss som kanske inte har så många andra runt omkring sig eller något annat att göra, säger en annan medlem, Agneta Bergsten.

Morgonen blir allt ljusare ute och den ena efter den andra runt bordet fyller i och berättar om föreningens historia, som nu börjar närma sig 40 år.

Samtalet bryts när ordföranden Barbara Russels kommer in i rummet. Hon vänder sig till Eva Falk och läser ett mail från socialnämnden: ”Vi vill gärna komma och hälsa på och diskutera personalminskning”. I maj går en i personalgruppen i pension och under åren har personalen minskat i takt med en allt svagare skattekrona.

– Det är nog ofta politiker som inte vet vad de driver igenom. Vi har förklarat att folk kommer att hamna på sjukhus om vi inte finns. ‘Det är en annan plånbok’, blev svaret, berättar handledare Irene Andersson.

Det där med olika plånböcker är något Lindormen och dess medlemmar alltid måste ha i åtanke. Landstingen är de som sköter den behandlande vården så som psykiatriska akutmottagningar och specialistvård. Kommunen är den som sköter boendestöd, träffpunkter och andra sociala insatser.

– Det har blivit hårdare för dem som mår psykiskt dåligt, säger Eva Falk och därför tycker både hon och Irene Andersson att det är än viktigare att Träffpunkten finns kvar som en fast punkt för många som mår mer eller mindre dåligt. Hur den psykiatriska vården förändras speglar direkt samtalen på Träffpunkten och handledarna får oftast reda på hur medlemmarna mår och utvecklas.

– När patienter träffar nya läkare och måste öppna sig och berätta allt på nytt igen och igen, säger Irene Andersson

I samma veva som ordföranden Barbara Russels tar vid för att förklara vad Lindormen är så lägger hon fram en tidning – med samma namn som föreningen. Tidningen är en central verksamhet på Träffpunkten och görs av medlemmarna.

På framsidan syns Lindormens gula, runda logga med en röd orm i samt texten ”Club Lindormen VI KAN”. Tidningen kommer ut fyra gånger per år. Den består av 22 sidor och innehåller målning efter målning, ihop med en dikt eller en berättelse.

Tidningen är dels till för att sprida föreningsnytt om aktiviteter som varit och de som kommer, men framförallt sprider den en del av all den konst som medlemmarna producerar under året.

15424481_10153930746791780_874838235_n

Målarcirkel på gång och Medlemmen Jens Matsson erbjuder sig göra en konstguidning. Konst är något av Lindormens signum jämfört med de andra träffpunkterna i kommunen. Andra studiecirklar är film sång och musik, datorkunskap och tidningsredaktion.

I allrummet haglar skämten, monologerna och dialogerna. Det finns lampor i vartenda hörn. Tavlor fyller väggarna. I sofforna och fåtöljerna finns ögon som läser på en skärm eller i en tidning, en del som tittar ut i tomma intet. Fönstren är stora och lokalen ligger på bottenplan. Utanför jobbar en grävskopa på att göra ett hål i stelfrusen asfalt.

Inne pratas det om Charlotte Kallas hjärtflimmer och Sverigedemokraterna. Skämt som anspelar på sjukdom eller en utsatt social position i samhället återkommer, det verkar vara en del i Lindormens jargong.

  ‘Ältande’, vad heter det på läkarspråk? frågar en medlem i soffan.

  O R D, Obsessive Repetitive Disorder, tvångsmässigt upprepande störning, svarar en bredvid. De övriga i rummet fnissar.

Lindormen har två medlemmar som är anställda på lönebidrag och ska sköta praktiska göromål. Eva Falk och Irene Andersson är anställda av kommunen och försöker hålla en röd tråd och stabilitet. Flera av medlemmarna intygar att deras närvaro betyder mycket.

Vad är det svåraste med ert jobb?
– Jo, att det är så intensivt, jag blir trött i huvudet ibland. Inte i kroppen men i huvudet, säger Eva Falk.

Nu på senare år säger hon att det känns som att de är en isolerad verksam, om någon mår alltför dåligt och inte kommer till Träffpunkten så är de maktlösa.

– Rehab finns inte längre, nu finns ingen att ringa till om man behöver om man är orolig för någon fortsätter hon.

Eva Falk uppskattar att det kommer 15 till 20 personer per dag. Antingen för att delta i en studiecirkel eller för att komma upp ur sängen och ut till ett sammanhang.

Vid lunch fylls bordet i köket. Folk droppar in för att äta vid ett bord med andra. Handledarna väntar på att mikron ska ha värmt maten klart, de hälsar på dem som kommer in. Eva Falk hämtar bestick och söker kontakt när med medlemmen med den blåa ryggsäcken kommer in.

– Hej, hur mår du idag?

– Nej, jag har ingen framtid, det är bara piss och skit, får hon till svar.

Mannen fortsätter in i allrummet och Eva Falk sätter sig. Lunchpausen fortsätter. Skämt, pikar och anekdoter bubblar runt ett bord i ett lunchrum.

Bakom det ligger en identitet, en gemensam identitet av sjukdom och rädslor kopplade till samhället utanför.

evafixar14fika

Lindormen är en generationsöverskridande mötesplats med tyngdpunkt på det äldre gardet. Den yngsta som brukar komma dit är 27 år gammal och den äldsta runt 70 år. Under det dagliga 14-fikat flödar berättelser om Akademiska sjukhuset, om barn, om rädslor möts runt bordet av leenden, frågor, en nick. En medlem berättar att hon var jättenervös inför ett läkarsamtal men att det gick bra. Hon har fått nya mediciner.

Rädsla är ett återkommande tema. Ordföranden Barbara Russels förklarar varför:

– Här är alla annorlunda och vi får vara det. Ute i samhället får många av oss blickar eller blir inte tilltalade.

Eva Falk och Irene Andersson lyssnar, fyller i ibland, tar upp en samtalstråd och för den vidare till nästa person. Samtalen rullar på.

Lindormen handlar om att ha psykiska problem och om att leva i dagens Sverige. Eller kanske om att ha psykiska problem och inte leva i dagens Sverige. De äldre har ofta levt på institution med en vård som ämnade isolera sjuk från samhälle, och samhälle från sjuk. I det är Träffpunkterna en trygg plats och en länk mellan samhället och psykisk sjukdom.

Framtiden är en svår nöt att knäcka.

– Jag vet inte men jag tror kanske att Träffpunkterna inte kommer att finnas kvar i framtiden. Unga behöver annat, idag ska de slussas ut i samhället och ha sysselsättning. De får liksom inte fastna som förr, säger Eva Falk när jag frågar om framtiden.

Hon återkommer till frustration över vad hon säger är kategorisering i samhället som gör att Lindormens medlemmar inte kommer till sin rätt. Hon menar att de kan så mycket mer än bara sjukdom och sjukvård. Men de kan det också.

Text och foto: Rebecka Mårtensson

Fakta: Historia mentalsjukhus
Mentalsjukhus- separat sjukhus för psykiatrisk vård.
Innan år 1958 kallades de sinnessjukhus.
År 1994 fanns cirka 2000 platser på mentalsjukhusen i Sverige jämfört med 26 000 i slutet av 1960-talet, idag finns inga kvar.
Sedan slutet av 1800-talet har de stora sinnessjukhusen utsatts för kritik på grund av slutenheten mot omvärlden, de stränga rutiner och dåliga behandlingsresultat.
På 1980-talet började  de stora mentalsjukhusen avvecklas i snabb takt..

Fakta: Psyk-ädelreformen år 1995
Lag som påbjuder regler för vården av personer med psykisk ohälsa.
Innebär att kommunerna har ansvar för långvarigt psykiskt sjukas boende och sysselsättning. Innan låg det på landstingens och mentalsjukhusen.
I och med Psyk-ädel orienterades den psykiatriska vården mot öppna vårdformer vid psykiatriska kliniker vid sjukhus.
Källa: NE