Ett ode till alla dåliga singlar

Kära Anton, vill du bli min man?

Hälsningar,

Elle Kari

På lila brevpapper skrev jag det finaste en sexåring kan, och postade frieriet med mina föräldrars ivriga påhejande till den sötaste killen i min klass.

Några dagar senare fick jag svaret. Inte från honom, utan från hans bästa kompis Pontus som på sexåringars vis var förlovad med min kompis Emma.

Anton har kastat ditt kärleksbrev i papperskorgen.

Jag blev hjärtekrossad för första gången i mitt liv. Men att han att han inte besvarat min barnsliga förälskelse var inte lika hemskt som att han knögglat ihop mitt fina fina brev och kastat.  Alla tjejer i klassen var kära i Anton, av den anledning att han var söt och helt ointresserad utav oss. Självklart blev vi besatta.

Förälskelsen gick över, jag flyttade till en annan stad och snart hade jag en ny kärlek.

Leo spelade dragspel och jag dagdrömde om att vi tillsammans skulle framföra Evert Taubes Fritiof och Carmencita på klassens timme.

Till slut tog jag mod till mig och frågade chans framför diskbänken i klassrummet. Näpp! Sa han och mitt nu sjuåriga hjärta krossades återigen, och jag fortsatte vara fixerad vid Leo fram tills nästa förälskelse.

Sjutton år senare befinner jag mig återigen i en liknande situation. Efter att ha träffats i ett par månader tog jag mod till mig och frågade killen jag dejtade vart vi stod egentligen. Inte för att jag direkt var kär men jag ville mest kolla läget. Det kunde han inte riktigt förmå sig att besvara, och slutade sedan svara på mina sms.

Jag blev ghostad, det frekventa skeendet som är tjugoårens motsvarighet till barndomens att göra slut genom en kompis. Lika ovärdigt, lika hjärtekrossande och lika vanligt. Samma besatthet infinner sig vid en person när han plötsligt inte vill ha mig längre.

Ett par dagar därefter försökte jag dämpa den osmakliga känslan av att bli avvisad genom att ligga med min kompis.

Blir fixerad utav ännu en icke-relation.

Jag har lätt att förälska mig, lätt att bli känslomässigt bunden, svårt att släppa taget, svårt att börja om. En obotlig romantiker, men oförmögen att ingå i stabila relationer som inte slutar med att jag går sönder inifrån. Jag är verkligen världens sämsta singel.

För trots alla plakatfeministiska utrop om den heterosexuella parrelationens förtryckande struktur så vill jag bara vara ihop.

Alla vet ju att det är lite pinsamt att som vuxen bry sig om alla hjärtans dag som ju är ett kapitalistiskt påfund uppfunnet av vykortsindustrin och bara känns viktig på grund av alla amerikanska influenser och romantiska komedier. Trots det firas det lite fnissande av mina vänner i förhållanden, för det är ju så gulligt att vara klychigt romantisk trots allt.

Och de blir ivrigt påhejade av singelskapets hyllningskör. För som vi alla vet är det man vill ha allra mest är det man inte kan få. Ett firande av en påhittad dag som man inte har tillträde till blir viktigare än någonsin trots att man är vuxen och någotsånär rationell.

Så vi ställer oss på våra vänners sida när deras partners inte vill fira, och uppmanar den tvåsamma heligheten till fullo. Vi äter middag med våra singelkompisar och i sann sitcom-anda eldar vi upp namnen på gamla älskare. Vi uttrycker vår kärlek för varandra och vår avsky för alla lyckliga par, ifrågasätter monogamins helighet och mest av allt skriker vi ut hur LITE vi bryr oss om alla som sårat oss.

Fuck honom, du är för bra för honom ändå. Du är en stark självständig kvinna som inte behöver någon jävla killes bekräftelse och dessutom kommer du hitta kärleken i ditt liv när du allra minst anar det, säger vi uppmuntrande till varandra. För vi dåliga singlar orkar inte tillbringa påhittade högtider med att krossa patriarkatet längre.

Vi vill bara tillhöra.

 

Text: Elle Kari Karlsson

 

Tre boktips om olycklig kärlek

Maken av Gun-Britt Sundström

Call me by your name av André Aciman

Rich Boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli