Han jobbar nära döden

SKURUP. Livet och döden är tätt sammanflätade. Ändå pratas det sällan öppet om döden. Hur är det då att arbeta nära något som många väljer att blunda inför? Begravningsentreprenören Mats Lindbäck i Skurup möter döden varje dag.

In genom kyrkans fönster letar sig den gråa tisdagsförmiddagen. Från kristallkronorna flyter ett varmt ljus ut över vita väggar och välvda tak.

På golvet längs med altargången har det börjat fyllas på med buketter som ska arrangeras intill kistan. Viktigast är att de närmast anhöriga får sina buketter placerade nära kistan. Hustruns kistdekoration av röda rosor och vita liljor pryder ovanpå. Sonens rödorange bukett ligger till vänster om kistan och dotterns rosor och orkidéer står lutade framför.

Begravningsentreprenören Mats Lindbäck backar för att få överblick och uppmanar kollegan Michael Jonsson att flytta en bukett lite mera åt vänster. Michael Jonsson flyttar med millimeterprecision.

– När familjen till den avlidne kommer in i kyrkan och får sitt första intryck måste det se bra ut. Det intrycket är bestående och det går inte att göra om. The first impression is the last, säger Mats Lindbäck.

Att möta människor i kris

Jönssons begravningsbyrå på Norra Skolgatan i Skurup har gamla anor. Grundat av Martin Jönsson 1922 och uppköpt av Mats Lindbäck 90 år senare börjar verksamheten att närma sig sin 100-årsdag.

Michael Jonsson säger på skämt att han ingick i köpet eftersom han jobbade för den tidigare ägaren av Jönssons begravningsbyrå.

– Det var jätteviktigt att Michael var kvar. Han visste hur det funkade här och jag kom in med nytt. Vi kompletterar varandra, säger Mats Lindbäck.

De båda kollegorna har i hela sina yrkesverksamma liv arbetat nära döden. Mats Lindbäck var ambulansförare i 27 år innan han började jobba för en begravningsbyrå i Lund. Michael Jonsson tog ett sommarjobb som vaktmästare på Lunds lasarett när han var 22 år gammal och fick sedan en anställning på obduktionen. Där blev han kvar i 17 år.

Mats Lindbäck ser många fördelar med sitt jobb. Han trivs med att vara egenföretagare och att ha en liten verksamhet där han kan vara nära kunden under hela arbetsprocessen.

– Jag vill möta människor i kris. Även om fördomen är att begravningsentreprenörer bara hanterar döda kroppar så är det ju faktiskt mest levande människor vi träffar.

Jordfästning

En halvtimme innan begravningsgudstjänsten ska börja anländer de första gästerna. Snart breder ett mjukt hav av grå kalufser ut sig i de mittersta bänkraderna.

När klockorna ringer in skrider kyrkoherden fram till altaret tillsammans med den avlidnes maka och vuxna barn.

”Blott en dag”, sjunger de församlade. Orgeln vibrerar i högtalarna. Allsången bryter igenom på de ljusa partierna. Annars är det mest organisten och kyrkoherden som hörs.

För att hantera sorgen som han möter i sitt arbete värnar Mats Lindbäck om att ha nära till sina känslor.

– Det går inte att hålla känslorna inne, de måste ut. Om jag blir berörd visar jag det. Blir jag ledsen så tillåter jag mig det, säger han.

När kyrkoherden tystnat reser sig Mats Lindbäck från sin plats längst bak i kyrkan och går gången fram. Han gör en lätt bugande nick framför kistan innan han visar familjen fram för en sista hälsning. Gråt som inte kan hejdas sliter hastigt genom ordlösheten. Rad efter rad öppnar han sedan dörrarna till varje besutten bänkrad och låter de anhöriga ta farväl.

Så ringer klockorna ut och portarna slås upp. Vinden som sveper in är tät av annalkande regn.

”Döden är inte farlig”

Vid köksbordet inne på begravningsbyrån i Skurup värms kalla händer av koppar med kaffe som ryker. Samtalsämnet är rädslan för döden.

– Vi pratar för lite om döden med varandra. Man pratar inte om döden för att man är rädd för den, säger Mats Lindbäck. Men döden är inte farlig, även om den är sorglig.

Enligt de båda begravningsentreprenörerna är det många som tycker att deras yrke verkar obehagligt. Reaktionen från utomstående kan ofta vara: ”hur kan du jobba med det?”.

– I samhället döljer vi gärna döden och inte ens inom vården vill man acceptera den helt, fortsätter Mats Lindbäck.

När han åker för att hämta en kropp från ett sjukhus har han ibland upplevt att den döde smusslas ut bakvägen. På Ystad lasarett är entrén nyrenoverad och inbjudande medan det fortfarande ser ut som det gjorde på 1970-talet där kropparna hämtas.

– Det är en ganska ovärdig miljö, konstaterar han.

Nidbilden

Plötsligt reser sig Mats Lindbäck från köksbordet. Han ställer sig med benen tätt ihop, händerna knäppta framför magen och huvudet snett lutat framåt. Blicken är blygsam och nästan lite skamsen.

– Det finns en nidbild av begravningsentreprenören. Vet du varför jag står med händerna så här? frågar han.

Mats Lindbäck gnider den vänstra handens fingrar mot varandra, halvt dolda bakom den högra handens kupning. Han demonstrerar den girige begravningsentreprenören som bedrar med sin sorgsna uppsyn.

En del människor klagar till honom över de dyra kostnaderna av en begravning. Ofta landar räkningen på minst 20 000 kronor. Det finns till och med de som inte betalar sin faktura. För att komma till rätta med problemet ska Mats Lindbäck börja ta kreditupplysning på sina kunder.

Jönssons begravningsbyrå erbjuder även hembesök för den som själv inte vill eller orkar komma till begravningsbyrån. Hembesöken görs mot en avgift, något som kunder ibland uttryckt att de tycker är hutlöst, berättar Mats Lindbäck.

– Det här är ju en verksamhet. Jag förstår inte hur jag ska få det att gå runt om vi inte tar betalt, säger han.

Innan det blir kväll

Kaffepausen är över och det är dags att återgå till arbetet.

Utanför begravningsbyrån står likbilen parkerad: svart med tonade rutor och den avlånga bakdelen som rymmer kistan. Om några timmar kör Mats Lindbäck till krematoriet i Ystad.

Nu ska minnesalbumet till de anhöriga sammanställas. Mats Lindbäck ansvarar för fotografierna från kyrkan. Michael Jonsson knappar in sista hälsningar från anhöriga och gåvor till olika fonder, på datorn.

Det vilar en omsorg i deras arbete. Mats Lindbäck konstaterar:

– Det ska kännas bra när det blir kväll.

Text och inslag: Evelina Arvén