I väntan på oviss frihet

Ystad är en av de anstalter i landet som tar emot kvinnor med längst strafftid.

Ystad är en av de anstalter i landet som tar emot kvinnor med längst strafftid.

Fördomar och förutfattade meningar är något före detta kriminella möter dagligen. Kvinnoanstalten i Ystad arbetar för att förbereda de intagna inför frigivningsdagen. Ändå är det många som varken har boende eller arbete att komma ut till.

Stängslet är flera meter högt. Det skiljer två världar åt. Frihetsberövad på ena sidan. Fri på den andra. Till höger om gallergrinden sitter en porttelefon, ovanför den en övervakningskamera. Ett knapptryck senare visar en lampa grönt ljus och färden in i fängelset börjar.

Inne i den ljusa tegelbyggnaden sitter en uniformerad man bakom en inglasad reception. Han frågar efter legitimation. Väntrummet är möblerat med två bänkar, några skåp och en metalldetektor. På golvet ligger barnleksaker. Det är även väntrum för de barn som har sina mammor här.

Ystadanstalten är ett av landets sex kvinnofängelser. Här sitter 65 kvinnliga interner, dömda för allt på straffskalan: mord, narkotikabrott, sexuella övergrepp, misshandel och rån. Av de 103 kvinnor som släpptes härifrån 2016 hade 20 procent ingen bostad att komma ut till och hälften hade inget arbete, visar statistik från Kriminalvården.

Ystad är en av de anstalter i landet som tar emot kvinnor med längst strafftid. Foto: Sanne Kleiner

Ystad är en av de anstalter i landet som tar emot kvinnor med längst strafftid.

Hit kommer Eva Jeppsson varannan söndag för att besöka kvinnorna. Efter 32 år som narkoman är hon idag drogfri och arbetar på KRIS (Kriminellas revansch i samhället). Hon minns tydligt åren på anstalt och ser att många av kvinnorna har samma problematik som hon själv hade.

— Jag kom ut till ingenting, alltså ingenting, när jag lämnade. Jag minns att jag blev upphämtad av en vän och satt i hans bil och tänkte ’antingen sitter jag här med min jävla katt och gråter, går sönder och börjar knarka igen. Eller så tar jag tag i detta själv’, säger Eva Jeppsson.

Hennes uppväxt är kantad av sexuella övergrepp, våld och flera vändor inne på barnpsykiatri. Som vuxen fortsatte Eva Jeppsson i samma spår och utvecklade ett tungt missbruk och kom i kontakt med kriminalitet. Samma kväll hon frigavs gick hon på ett NA-möte (Anonyma narkomaner) och kom sedan i kontakt med KRIS. Det blev hennes räddning.

Eva Jeppsson stoppar in två Mariekex i munnen. Naglarna är målade i olika färger och håret är blont. Hon ler mycket, speciellt när hon pratar om kvinnorna.

För, vad fan hjälper yoga mitt missbruk?

Vid sidan av arbetet på KRIS föreläser Eva Jeppsson om kriminalitet och missbruk.

Vid sidan av arbetet på KRIS föreläser Eva Jeppsson om kriminalitet och missbruk.

Hon är kritisk till Kriminalvårdens arbete och den vård kvinnorna får inne på anstalterna idag. Ystadanstalten har ett flertal olika behandlingsprogram, sedan ett antal år tillbaka finns inte längre 12-stegsprogrammet för missbrukande klienter. Däremot är anstalten unika i landet med en hälsosatsning där kvinnornas hälsa ska förbättras med kost, yoga, mindfulness och träningsprogram.

— Får man inte hjälp med det som är roten till det onda blir det svårt att tillfriskna. Att jobba med sig själv gör ju jävligt jävligt ont, men det är precis vad som behövs. För, vad fan hjälper yoga mitt missbruk? säger Eva Jeppsson.

Att det är svårt att komma åt de egentliga problemen håller Madeleine El-Hanafi med om. Hon kom till Ystadanstalten som 24-åring och menar att det fokuseras på fel saker.

— Det var inte som att det fanns någon att prata med där inne. Det hade varit så mycket bättre med någon som var där ofta, som man kunde anförtro sig till, säger Madeleine El-Hanafi.

Hälsosatsningen innebar att de fick lov att gå till gymmet under ett arbetspass i veckan samt att de skulle ha mer grönt på tallriken vid måltiderna. Vilket i princip inte gjorde någon skillnad alls för måendet. Åtminstone inte för Madeleine El-Hanafi.

Det hon hade behövt var någon att prata med. Hon berättar att det var svårt, om inte omöjligt, att få tid hos psykologen. Man var tvungen att boka tid hos en sjuksköterska, som kunde förmedla kontakt till en person som kunde boka tid hos psykologen. Väntetiden var 8 veckor.

Inne på området visar en skötare vägen till kriminalvårdschefens kontor. En trappa upp, på andra våningen, sitter Micael Johansson vid sitt skrivbord. Han är tillförordnad kriminalvårdschef på Ystadanstalten. Ett av fönstren i rummet vetter mot innergården, dit kvinnorna får gå två gånger dagligen mellan sina sysselsättningar.

— Vi blir deras trygghet, som deras liv kretsar kring. Många av kvinnorna har hamnat så långt ifrån samhället att det tar väldigt lång tid att komma tillbaka, säger Micael Johansson.

Micael Johansson är kriminalinspektör och tillförordnad kriminalvårdschef på anstalten.

Micael Johansson är kriminalinspektör och tillförordnad kriminalvårdschef på anstalten.

Idag utgör kvinnor 6 procent av det totala antalet intagna på landets anstalter. Till skillnad från männen så blandas kvinnorna oavsett brottskategori, psykisk problematik och strafflängd.

— Jag har jobbat inom manlig kriminalvård tidigare och kan se att kvinnor är mycket mer utsatta. Kvinnor måste vara mycket mer överseende, de blandas som en smältdegel här, säger Micael Johansson.

När kvinnorna kommer till anstalten blir de tilldelade en kontaktperson som ska hjälpa till med förberedelser inför vardagen de kommer att möta utanför murarna. När de lämnat anstalten är det andra myndigheter som ska ta över ansvaret: Socialtjänsten, Arbetsförmedlingen, sjuk- och psykvården inom landstingen och Försäkringskassan.

— Vi kan motivera och pusha våra klienter inför frigivningsdagen. Ordna kontakter med socialen och Arbetsförmedlingen, men det är inte vi som ska göra själva jobbet. Det är klienten själv som måste göra det, säger Micael Johansson.

Enligt Micael Johansson är det ett stort problem att samhället på utsidan inte är välkomnande för en som avtjänat fängelsestraff. Många arbetsgivare begär ut belastningsutdrag och det kan vara svårt att få hyreskontrakt. Att varken ha arbete, boende eller annan säkerhet att komma ut till leder ofta till återfall i brott och missbruk.

Få saker skulle kunna vara mer stigmatiserade
för en kvinna än att vara dömd

Jenny Yourstone är forskare på Kriminalvården. Hon berättar att de planerar att forska mer på gruppen frivårdsdömda kvinnor. En grupp de hittills inte har tittat särskilt mycket på. I hennes tidigare studie ”Psykisk hälsa bland fängelsedömda kvinnor i Sverige” framkom att kriminella kvinnor ofta lider av psykisk ohälsa och kommer från en tung psykosocial bakgrund.

— Få saker skulle kunna vara mer stigmatiserade för en kvinna än att vara dömd. Det finns inget positivt värde i det, medan det för män kan finnas det, säger Jenny Yourstone.

Hon menar att kvinnor ofta är äldre när de kommer in på anstalt och därför har en längre missbruksproblematik bakom sig.

— Finns det inget skyddsnät när de kommer ut så är den här individen tillbaka ganska snabbt i sitt tidigare liv. Samverkan är så otroligt viktigt, säger Jenny Yourstone.

En som har bestämt sig för att lämna sitt tidigare liv är Jessica. Hon kom ut från anstalt i augusti förra året. Efter att ha brukat amfetamin i flera decennier, för att kunna jobba och sova, har hon bestämt sig för att lämna kriminaliteten och sitt gamla nätverk bakom sig.

Idag är hon en del av KvinnoKrami. En verksamhet som hjälper utsatta kvinnor, bland annat de som suttit i fängelse, att komma in på arbetsmarknaden. Krami finns över hela landet och är ett samarbete mellan Kriminalvården, Arbetsförmedlingen och kommunen.

Inne i deras lokaler, ett stenkast från Folkets Park i Malmö, luktar det matos. Vid ett stort matbord längst bort i det öppna köket sitter nio kvinnor. Från ett par högtalare strömmar musik som då och då överröstas av högljudda skratt. En kvinna i köket ropar att det är dags för dagens lunch: tortellini med grön pesto och riven ost.

På Krami får kvinnorna vägledning och får möjlighet att delta i sociala aktiviteter

På Krami får kvinnorna vägledning och får möjlighet att delta i sociala aktiviteter

Anne Stenbom är frivårdsinspektör på verksamheten i Malmö. Hon menar att problemet med frigivningsprocessen från anstalterna är just samarbetet mellan myndigheterna, att de drar åt olika håll. Det kan gälla inom själva Kriminalvården, att anstalten har en syn och frivården en annan.

— Problemet med myndigheternas svårigheter att samarbeta kan vara en av faktorerna som resulterar i att klienten inte får den behandling som den är i behov av. Det är många pusselbitar som ska passa ihop, det är så komplext att det inte går att skylla på en faktor, säger Anne Stenbom.

Jessica kommer in i rummet. Hon har varit nere på gatan och tagit en cigg. Hennes svarta hår är uppsatt i en knut och på höger arm sticker en tatuering fram. En utsuddad rosa blomma med svart taggig stjälk. Bakom de trötta ögonen döljer sig en nyfikenhet i blicken. Så börjar hon berätta.

— Jag hade behövt mer stödsamtal, eller i alla fall någon att prata med om hur livet kommer bli nu när man ska lämna kriminaliteten. Nu har jag istället känt mig dumpad och bortglömd, säger Jessica.

Brist på stöd. Hon säger det flera gånger. Oron inför frigivningsdagen ledde till att Jessica själv fick efterfråga kontakt med boendeenheten för att få hjälp med boende. Sedan bad hon om att få boka ett möte med Arbetsförmedlingen. Det var då hon fick kontakt med KvinnoKrami.

Trots att det tog emot att gå hit i morse blir hon glad av att vara här. Hon vet att hon måste. Snart ska hon operera munnen, få helt nya tänder. Sen ska hon vända blad.

— Min 17-åriga dotter är anledningen till att jag ens pallar med allt det här. När jag kommit lite längre i mitt behandlingsprogram för missbruket ska jag komma igång och söka jobb. Sen ska vi kunna stå på egna ben, säger Jessica. 

Text och foto: Sanne Kleiner

FAKTA | Kvinnoanstalten i Ystad
Ystad är en anstalt med kvinnliga intagna som är dömda till allt mellan en månad i fängelse till livstid. Anstalten har 65 platser i säkerhetsklass 2.
I Sverige är det bara Ystad och Hinseberg som kan ta emot de kvinnor med längst strafftid.
Anläggningen inrymmer dock även ett häkte för män.
Omkring 60 personer arbetar på anstalten i Ystad.

FAKTA | KRIS
KRIS är en förening som ska stötta, hjälpa och motivera människor som brottas med kriminalitet och missbruk att bygga upp ett nytt liv.
KRIS idé är att hjälpa människor som friges från fängelse att hålla sig borta från kriminalitet och droger genom att erbjuda dem ett nytt hederligt och drogfritt socialt nätverk. Föreningen arbetar bland annat med att möta upp personer som friges efter ett fängelsestraff, för att de inte ska falla tillbaka i gamla bekantskaper och in i gamla mönster.

FAKTA | KvinnoKrami
• En verksamhet för kvinnor över 18 år som på grund av sociala problem orsakade av kriminalitet/missbruk har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Målen är att finna, få och behålla ett arbete.
• KvinnoKrami arbetar utifrån en konsekvenspedagogik. Att man lär sig att förstå sambandet mellan sina handlingar och konsekvenserna av dessa.
• För att få delta krävs att man har boende, är drogfri och har ordnad barnomsorg. Under tiden man deltar i vägledningskursen utgår aktivitetsstöd.
• Kriminalvården, Arbetsförmedlingen och socialtjänsten samverkar i verksamheten. Namnet Krami kommer av Kriminalvården och Arbetsmarknadsinstitutet som det hette när Sveriges första Krami-projekt startades i Malmö för mer än 30 år sedan.