Skogen vissnar när staden blomstrar
Jag sitter i bilen på väg mot Tiveden. Från den gråvita staden till trollens, trädens och djurens hemvist. En plats för skogsbadande och eftertanke. En plats som jag sedan barnsben knutit en alldeles särskild relation till.
Den svenska skogen. Vars hälsa nu oroar mig. En oro som drivit internationella medier och andra stora aktörer att börja ställa frågan: hur påverkas livet av att de gamla skogarna avverkas?
För några dagar sedan lyfte påve Franciskus frågan. Han fördömde då hur ”big businesses” exploaterar regnskogen i jakt på guld, naturgas och timmer utan hänsyn till människor som levt där i alla tider. Människor som till skillnad från exploatörerna har ögon känsliga för grönt.
En känslighet de delar med människor världen över. Från de djupa regnskogarna till de täta granskogarna i Sverige. Men gruppen minskar i antal, av naturliga skäl.
Förr levde nästan alla svenskar på landsbygden. Med ett nära band till naturen. Den kunde vara vår bästa vän eller vår värsta fiende. I dag lever drygt 85 procent i tätorter och tre av fyra barn föds i större städer. Jag är själv en av dem.
Det är inte konstigt att vi genom århundradena sökt oss till städerna. Här finns arbetsmöjligheter och underhållning. Trygghet från väder och vind.
Men allting har sitt pris. I det här fallet vår tusenåriga relation till naturen och dess djupa skogar.
Genom satellitbilder från 1950-talet och framåt redogör skogsekologen Jon Andersson för en skrämmande verklighet i dagens Sverige. Om mindre än två decennier är våra gamla skogar borta. Om man istället lyssnar på större delen av skogsnäringens representanter har det aldrig funnits mer skog i Sverige än just nu. Men de ser inte skogen för alla träd.
Jon Andersson skiljer nämligen på trädplantager och skog. Skogar är gamla. Ibland miljontals år. Majoriteten av dagens träd är yngre än 100 år. Flora och fauna som varit unik för urskogarna finns knappt kvar. Inom kort kommer stadsbon inte längre kunna återupptäcka sitt förflutna.
Frågan är om hon ens kommer att vilja göra det. Den moderna människan hör hemma i den gråvita stadsmiljön. Vad finns det för mening i att bevara något hon inte längre har en relation till. Innebär det att stadsbon och trädplantagerna är det definitiva slutet på en uråldrig relation och att miljörättskämparna är bakåtsträvande romantiker? Det är en fråga som bara tiden kan ge oss ett svar på.
Jag sitter i bilen igen efter en veckas skogsbad i Tivedens urskog. På väg tillbaka till Malmö. Jag vevar ner rutan och tar ett sista djupt andetag. Skogens fylliga dofter av granbarr och mossa fyller mig med ett lugn. Mina ögon förblir känsliga för grönt.
Fast inom mig finns en rädsla för att det gröna snart inte längre kommer finnas kvar. För allt medan staden blomstrar så vissnar skogen.
TEXT: Teodor Dimblad