Tiggarnas framtid ligger i politikernas händer

Alina Dobrică kom till Vellinge för cirka två och ett halvt år sedan. Hon försörjer sig på andras vilja att skänka henne pengar.

VELLINGE. De kom till Sverige i hopp om att hitta ett arbete, för att ge sina barn ett bättre liv. Istället fann de en annan försörjning genom tiggeri på gator och torg. Nu riskerar deras levebröd att förbjudas.

Utanför den lokala ICA-butiken i Vellinge sopar Alina Dobrică bort cigarettfimpar och annat skräp. Hennes tillhörigheter, en blåvit scarf och ett foto på hennes barn, ligger i en liten spann precis vid entrédörren. En skriven skylt står lutad mot en stor betongkruka och på denna tackar Alina Dobrică alla snälla Vellingebor för deras hjälp. Det har nämligen blivit dags att åka hem till Rumänien där hennes tre barn finns.

Alina Dobrică är 32 år, född och uppvuxen i Rumänien. Många kunder hälsar på henne eller går fram och växlar ett par ord. Med lika delar svenska, engelska och kroppsspråk lyckas de kommunicera med varandra. Google translate i Vellingebornas mobiltelefon används som sista utväg.

Andra går förbi henne utan att låtsas se att hon är där.

De dagar som känns extra långa och kylslagna erbjuds hon en kopp kaffe av personalen. Ibland är det gratis varuprover i butiken:

− Självklart får Alina också smaka. Hon är kund som alla andra, säger Andreas Eriksson som är butiksansvarig.

Att Alina Dobrică hjälper till att hålla rent utanför entrén har blivit hennes sätt att visa sin tacksamhet.

En dag är platsen utanför mataffären tom. Efter en halvtimme dyker Alina Dobrică upp. Hon stiger ur passagerarsätet på en bil och berättar att hon varit hos en optiker i Malmö och provat ut glasögon. En Vellingebo har hjälpt henne med detta.

Cirka en kilometer bort ligger kommunhuset. Här har Moderaterna i Vellinge under hösten drivit ett lagförslag mot tiggeri. De anser inte det är värdigt ett land som Sverige att låta människor sitta ute på gator och tigga.

− Visst har EU-medborgarna rätt att be om hjälp, men de ska göra det i sina hemländer. Vi ska inte tumma på vems ansvar det är. I Sverige betalar vi skatt till vårt välfärdssystem.

Så säger moderatledaren Carina Wutzler tillika kommunstyrelsens ordförande i Vellinge kommun. Hon menar att EU-medborgarna måste försörja sig som alla andra, genom arbete. Så länge tiggeri tillåts sätts det ingen press på vad EU-bidraget används till.

Alina Dobrică förstår inte att det sätt hon försörjer sig på idag kan bli olagligt. Hon säger att hon aldrig tvingat någon att ge henne pengar:

− Jag kan inte avgöra om förslaget är riktat mot mig eller något annat. Jag förstår inte varför någon vill ha bort mig. Jag har aldrig gjort någon illa.

Någon har fäst en dekal om tiggeriförbud på glasrutan till entrén till ICA-butiken. Dekalen hinner inte sitta uppe länge. En uppretad Vellingebo går bestämt fram och river ner dekalen så fort hon får syn på den.

Tiggeri och tiggeriförbud har inte bara varit en angelägenhet i Vellinge. Det har debatterats i svenska massmedier och sociala medier under hela hösten.

En del säger att de vill få bort EU-medborgarna eftersom det stör gatubilden. Andra menar att misären måste vara synlig mitt framför näsan på oss, annars tror vi att den inte att finns. Då bryr vi oss inte.

Debatten har också handlat om ifall EU-medborgarna är utsatta för människohandel, att det ligger kriminella nätverk bakom.

Politiskt råder det också oenighet. I dagsläget vill två riksdagspartier införa ett nationellt tiggeriförbud, Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Alexandru Panican är docent vid Lunds universitet och forskar i fattigdomsbekämpning. Han säger att ett förbud inte är rätt väg ur misären. Inte ens långsiktigt. Enligt honom är lagförslaget förkastligt och osolidariskt:

− Hur kan man kriminalisera fattigdom? Det är en tillbakagång till slutet av 1800-talet, början av 1900-talet. Vi i Sverige lever i en välutvecklad välfärdsstat. Det bryter mot grunderna i en välfärdsstat.

Resonemanget om att fattigdomen permanentas om vi fortsätter skänka pengar är förankrat i okunskap menar Alexandru Panican. Han vill att politiker ska kunna hänvisa till forskning som backar upp deras uttalande, speciellt när människor påverkas:

− Politiker, även lokala, måste ta sitt ansvar och verkligen veta vad de pratar om. Inte som nu utgå från sina egna föreställningar.

Innan Alina Dobrică hamnade i Vellinge satt hon utanför en matbutik i Malmö. Då kom hon i kontakt med “en äldre kvinna längs 3:ans busslinje”. Kvinnan heter Anna Karin Backman och bor i västra Malmö. Hon är mot ett förbud. Enligt henne bottnar tiggerimotståndet i att det väcker olust:

¬ Det är obehagligt att se att alla inte kan konsumera på samma sätt. Då blir ett förbud ett sätt att skydda sig mot detta.

EU-medborgarna har hittat ett sätt att få ihop pengar till mat och kläder. Den möjligheten försvinner med ett tiggeriförbud menar Anna Karin Backman:

− Ett förbud gör inte att dessa människor tar sig samman, skärper sig och går till arbetsförmedlingen. Så enkelt är det inte. EU-migranterna är okvalificerade, oerfarna och lågutbildade. Det finns inga jobb för dem.

Alina Dobrică får in mer pengar på att tigga än på ett okvalificerat jobb i Rumänien. Man lämnar bara sina barn om man verkligen måste säger både Anna Karin Backman och Alina Dobrică.

Anna Karin Backman har hjälpt Alina Dobrică med sjukhusbesök, pengar, mat och har även låtit henne sova hemma hos sig. Annars sover Alina Dobrică oftast under en bro i Malmö. Hon vill inte vara till för stort besvär.

Drömmen är att en dag få ett jobb i Sverige och kunna ta hit familjen. Alina Dobrică trivs inte med det hårda livet i Rumänien.

− I Sverige går inga barn hungriga. De får mat i skolan. Pengarna jag skickar hem till min mamma och mina barn gör att de får ett lite bättre liv. De slipper äta enbart potatis varje dag. Det blir till en köttbit ibland och kläder och blöjor.

En kväll står dörren öppen till Hantverksgården, en rödteglad 20-talsvilla i Vellinge. Hit har Sydsvenskan bjudit in två lokalpolitiker för att debattera tiggeriförbudet. Den annars så lågmälda villan sjuder av liv.

Carina Wutzler (M) nämner bland annat sanitära olägenheter som ett argument till varför tiggeri borde förbjudas. Angela Everbäck (MP) hävdar att det är ett inhumant förslag. Moderator är Sandra Stendahl från Sydsvenskan.

Ett femtiotal åhörare har anslutit för att ta del av debatten, däribland Vellingebon Lars Danred. Han välkomnar ett tiggeriförbud och utgår från att EU-medborgarna kommer att åka hem till sina hemländer om förbudet träder i kraft. De ska inte känna sig avvisade.

Lars Danred gör en liknelse med att vara utbytesstudent. EU-medborgarna har sett hur ett samhälle fungerar. Rika på erfarenhet och lärdom kan de med entusiasm ta upp kampen mot misären i sina hemländer. De kan bilda sociala nätverk ihop med andra med likartade upplevelser och tillsammans ställa krav på myndigheter.

Alexandru Panican, forskare i fattigdomsbekämpning, säger att minoritetsgrupper blir utsatta för diskriminering i Rumänien. Arbetsgivare väljer bort dem. Även om de skulle få ett jobb går lönen inte att leva på:

− Vi talar om systemfel som enskilda människor inte kan åtgärda, säger Alexandru Panican.

Med bil tar det runt 35 minuter att förflytta sig från Vellinge till Lund. Här verkar Hjälp Tiggare i Lund, HTiL, en av föreningarna i paraplyorganisation Crossroads Lund, för att ge EU-medborgarna tak över huvudet.

Madelaine J Wahlström är en av de drivande i HTiL:

− Jag har kämpat hårt för att ingen ska behöva sova ute om nätterna. Jag har till och med hotat med att själv sova ute mitt i vintern om vi inte fick fram ett boende.

Madelaine J Wahlström gillar inte föreningens namn. Begreppen tiggare och EU-migrant är negativt laddade och hon talar hellre om EU-medborgare i utsatthet.

Härbärget ligger i en källarlokal endast ett stenkast från centrala Lund och har blivit en fristad för EU-medborgarna. Här är kontrasten stor till de isande vindarna utanför. Allt fler gäster kommer in, både yngre och äldre, allt eftersom butikerna stänger och möjligheterna till försörjning för dagen upphör.

Källarfönsterna är igenbommade utifrån som skydd från yttre insyn.

Rummet är knappt hundra kvadratmeter och rymmer tio våningssängar plus några enkelsängar. Vissa av sängarna är bäddade, andra inte. Kläder och andra personliga tillhörigheter hänger på sängramarna eller ligger instoppade under den nedersta bädden. Skaftet på en gryta sticker fram under kanten på ett överkast. Tallrikar, muggar och annat husgeråd slåss om det lilla utrymmet. I mitten av rummet står det små bord tätt ihop.

En kryddig doft letar sig fram från köket intill.

Några småpratar, andra ligger på sin bädd sysselsatta med sin mobiltelefon. Någon spelar musik. Madelaine J Wahlström blir uppbjuden till dans och tackar ja. Hon ger bannor åt den som matat hennes hund utan att fråga henne först.

Elena Gaigu är 56 år och hon och hennes man kom till Lund för cirka två och ett halvt år sedan. Hon uttrycker sin tacksamhet över härbärget där hon känner sig välkommen. Här kan hon hålla sig varm, laga mat och tvätta sig själv och sina kläder. Flera av gästerna känns som familjemedlemmar.

När Nicolae Ceaușescu hade makten i Rumänien arbetade Elena Gaigu med jordbruk. Under diktaturen var det straffbart att vara arbetslös. Efter Ceaușescus fall 1989 privatiserades mycket och Elena Gaigu förlorade sitt jobb. Hon kan inte leva på det bidrag som delas ut till fattiga i Rumänien:

− Jag vill jobba. Jag vill inte tigga. Men det finns inga jobb att få när jag inte har någon utbildning. Jag är för gammal.

Otryggheten tär, men Elena Gaigu försöker leva för en dag i taget. Tiggeriförbudet orkar hon inte ens tänka på:

− När det är extra jobbigt tänker jag på att det finns de som har det ännu värre än jag. Tack vare alla generösa Lundabor har jag i alla fall pengar till mat varje dag.

För att kunna erbjuda alla EU-medborgare en sovplats även vintertid då trycket är större har sju husvagnar öppnats som extraboende på en camping i utkanten av Lund. Här finns Jan Persson från HTiL till hands vid behov.

Jan Persson har lärt känna flera EU-medborgare sedan han började arbeta för HTiL. Under kvällen ger han sig iväg för att handla medicin till en av gästerna. Han får också i uppdrag att fixa en strömsladd.

Catalin Vasile är 26 år och kom till Lund för cirka två och ett halvt år sedan. Just nu bor han och mamman till deras två pojkar i en av husvagnarna.

Den inkopplade elen ger värme och ljus samt möjliggör matlagning på kokplattorna. Det hänger färgstarka draperier i de små fönsterna och en matta breder ut sig på golvet.

Catalin Vasile säger att han är för gammal för att studera. Han hoppade av skolan när han var 16 år för att försörja sin sjukliga mamma, som då var 34 år. En del av pengarna från tiggeriet går till mammans mediciner.

Det krävs mer utbildning för att få ett jobb, men det kostar. Han har heller inte råd med ett ekonomiskt avbrott:

− Min mamma tar hand om mina barn i Rumänien. Då och då skickar jag pengar till dem. Utan dessa pengar klarar de sig inte. Min dröm är att någon gång permanent flytta till Sverige och ta barnen med mig.

Hans pojkar är två och fyra år. Catalin Vasile säger att det är hårt att vara ifrån dem. Han visar ett foto på dem. Varje kväll ringer han och hans sambo till sönerna via Messenger.

Catalin Vasile är en av gästerna som bor i husvagn. Ungefär en gång i månaden åker han hem till sina barn och deras farmor.

Catalin Vasile har enbart märkt av Lundabornas generositet. Han är dock medveten om att alla inte tycker att de har rätt att vara i Sverige. Enligt honom råder det missuppfattningar om att EU-medborgare som kommer hit är kriminella, att de har en “boss” som tar deras pengar.

Alla har rätt till sin åsikt anser Catalin Vasile och spekulerar i att det kanske är människor som aldrig själva upplevt misär som tycker att tiggeri borde förbjudas:

− Till vissa människor vill jag bara säga: Vad sägs om att byta plats för en dag? Jag går till deras jobb och de får sitta på gatan.

Alina Dobrică, Elena Gaigu och Catalin Vasile verkar distanserade till det som diskuteras över deras huvud. Själva säger de gång på gång att det enda de önskar sig är ett bättre liv åt sina barn.

− I Rumänien tjänar vissa människor mindre än hundar. Vi kommer hit för att överleva, säger Catalin Vasile.

Text och foto: Maja Bergqvist


Fakta om Hjälp Tiggare i Lund, HTiL och Crossroads Lund, C R Lund

  • Det finns uppskattningsvis 50 – 70 EU-medborgare i utsatthet i Lund. Antalet individer varierar över året men siffran är konstant sedan 2014.
  • Föreningen HTiL bildades i december 2014 av Joakim Månsson Bengtsson och Madelaine J Wahlström. Joakim Månsson Bengtsson är ordförande i HTiL och grundare av HTiL:s facebook-grupp. De båda tog initiativet att öppna ett härbärge i Lund.
  • C R Lund startade i januari 2015 och är en paraplyorganisation för ett tiotal aktörer i Lund som jobbar med EU-medborgare i utsatthet. Ordförande är Per Eriksson, tidigare rektor för Lunds universitet.
  • Lunds kristna råd, där Svenska kyrkan ingår, tog initiativet till C R Lund. Förenklat finansierar C R Lund stora delar av den verksamhet som HTiL utför. Av de medel som C R Lund delar ut kommer 700 000 kr från Lunds kommun.
  • C R Lund, Svenska kyrkan och HTiL samarbetar med Lunds kommun genom ett så kallat IOP-avtal. IOP står för “Idéburet offentligt partnerskap”.
  • Verksamheten för härbärget finansieras av kommunen och Svenska kyrkan, samt av fundraising från näringsliv och privatpersoner. HTiL:s verksamhet är budgeterad till 1,4 miljoner per år.
  • HTiL:s verksamhet möjliggörs i huvudsak med hjälp av volontärinsatser.
  • Crossroads är också engagerade i ett After school-projekt i Maxenu, Rumänien.