Wrestling enligt Cliff

Wrestlarna Sixt och Cliff Pettersson. Foto: Michael Rübsamen

Wrestlarna Sixt och Cliff Pettersson. Foto: Michael Rübsamen

Många svenskar vet inte om att det finns svensk wrestling och att den går att se live i våra storstäder nästan varje månad. Moriska Paviljongen i Malmö förvandlas till en sådan plats ett par gånger om året. Följ med dit och träffa wrestlaren Cliff Pettersson, som räcker finger åt hela världen i ett försök att verkligen åstadkomma någonting. 

Galans konferencier, Mr. Bronson, ställer sig i det starka ljuset uppe i ringen.

-Är ni redo?, ropar han i mikrofonen.

Publiken applåderar och ropar tillbaka. De är redo för nästa match: Cliff Pettersson versus Sixt. Cliff är den hale heelen från söder i Stockholm, mannen som gjort klart att han tycker Malmö är Sveriges bajsbrygga, ett ställe fullt av pissluffare och Möllanhipsters som vägrar visa Bajen den respekt laget förtjänar. Redan innan konferencier Bronson hunnit uttala hans namn börjar delar av publiken bua. Andra applåderar och skrattar. Det här är precis den reaktion som Cliff Pettersson vill ha. Sekunder därefter kliver han ut på scenen och vidare in i ringen, iklädd leopardmönstrade trunks och vita cowboystövlar, en päls över axlarna och enorma solglasögon. I högtalarna spelar ”Tillbaks till Stockholm” av det gamla proggbandet November. Cliff går runt i ringen, håller ett finger i luften och ropar till alla trehundra personer i publiken att de ser ut som skit. Några därute replikerar. Som avslutning lutar sig Cliff in mot repen och flirtar med några av tjejerna på första raden.

Cliff Pettersson är inte ett riktigt namn. Men Cliff Pettersson kommer att vara Cliff Pettersson här, även som privatperson. Det kommer att bli tydligt varför. Alltså. Den riktiga Cliff Pettersson går vanligtvis klädd i t-shirt, jeans och hoodie-tröja. Han har hår som lämpar sig för kotlettfrisyr, och han har snälla ögon. Kroppsbyggnad: som någon som tränar ganska ofta, och också dricker öl ganska ofta. Han är i 30-årsåldern, bor i Göteborg, har sambo och jobbar som vårdbiträde och personlig assistent. Han kallar sig arbetarklassunge. När han var liten jobbade pappa på fabrik, faster på fabrik. Under uppväxten i Stockholm: han lekte wrestling, läste serietidningar och berättade för föräldrarna om sina drömmar. De sa att det han drömde om var omöjligt. Cliff var inte ens tonåring och pratade om att bli professionell wrestlare.

-Man växer upp med knegarföräldrar och man ser hur de lever. Och själv tänker man: jag vill inte leva såhär, säger han idag.

Cliff tog till sig vad föräldrarna sa då. Och också inte. Bredvid vårdjobben var han först musiker och sedan clown, och sedan musiker igen när det började gå bra för bandet. De släppte ett par skivor och fick åka på turné i Europa. Cliffs föräldrar mjuknade något med åren gällande det här med att följa sina drömmar när de såg vad sonen lyckades med.

Timmar innan publiken börjar anlända till Moriska Paviljongen, och långt innan Cliff Pettersson går upp i ringen mot Sixt, är ett tjugotal medlemmar av Sveriges lilla men trogna wrestlar-community på plats och bygger upp vad som liknar en boxningsring framför scenen i ena änden av den stora festsalen. De ställer stolar i rader för åskådare och går upp två och två i ringen och övar på kvällens matcher. På pappret har svensk wrestling funnits sedan 2005, då den första föreningen startades i Göteborg. Men det dröjde till 2010-talet innan wrestlingkulturen fått upp någon fart att tala om, innan det fanns aktiva svenska wrestlare någon annanstans än på västkusten och att de kunde räknas i antal större än vad som får plats i en vanlig buss. Innan allt detta kom till fanns wrestling i Sverige bara som TV-underhållning. Men idag finns alltså fyra wrestlingföreningar, i lika många städer, och alla erbjuder brottare riktig träning, riktiga matcher.

Alldeles i början av Cliff Petterssons wrestlingkarriär blev han kontaktad av en av Hammarby IF:s supporterklubbar och kallad till ett möte. Först trodde Cliff att han råkat förolämpa fel person under en av sina matcher och att han nu skulle få en utskällning. Men det visade sig vara precis tvärtom.

-De sa: Det här är skitbra, du representerar ju oss. Du är ju den här arketypiska Bajarn: arbetarklass, super lite för mycket, stor i käften. Du är äkta, vi ser ju att du är såhär på riktigt, säger Cliff Pettersson.

För Cliff blev mötet en bekräftelse på att dagens arbetarklassungar kunde identifiera sig med hans wrestlingkaraktär, precis som han själv identifierar sig med Kenta Gustafsson och de andra modsen i samhällets utkant i Stefan Jarls klassiska dokumentärfilmer.

På Moriska Paviljongen är det nittio minuter kvar till publikinsläpp och allt är på plats. Nattklubbslokalen har omvandlats till wrestlingarena och brottarna har en lugn stund innan det är dags för ombyte. Helena Sixt (aka Sixt) sitter i en vinröd retrosoffa när hon berättar vad hon tror är dragkraften i allt detta.

-Wrestling handlar mycket om att ge sig hän. Jag som är en ganska vanlig och sansad person, upplever väldigt starka känslor när jag håller på med wrestling. Och jag ser det hos publiken också, säger hon.

När Helena började med wrestling för snart tre år sedan var hon under en tid den enda kvinnliga wrestlaren i hela Sverige. Idag är de tre.

-Under showen ikväll är jag den enda tjejen som brottas. Och jag ska inte sticka under stol med att det är rätt tacksamt, eftersom jag ska spela face, säger hon.

Wrestling är teater, inte sport. Brottarna vet i grova drag vad som kommer att hända under matchen, de vet helt säkert vem som kommer att vinna och det finns en regissör någonstans i kulisserna. Face är den goda karaktären i en match, heel den onda. Ringen är den scen där wrestlarna spelar upp historien om vad deras karaktär råkar ut för, och varje match är ett nytt kapitel i den större berättelsen.

-En kille som slår en tjej blir nästan per definition en heel, säger Helena Sixt och ler. Hon pratar såklart om Cliff.

Tjejerna på första raden.

Tjejerna på första raden.

Det är stor skillnad på Cliff Pettersson som wrestlingkaraktär och som privatperson. Wrestlingkaraktären Cliff Pettersson har elaka åsikter om folks utseende, åsikter som privatpersonen Cliff inte delar. Men det är också så att den verkliga Cliff Petterssons personlighet och livshistoria är helt närvarande i wrestlingkaraktären. Den riktiga Cliff är en rätt kaxig typ som älskar att spela djävulens advokat i diskussioner med vänner, och som särskilt tidigare i livet haft en attityd av fuck-the-system och ett leverne som innehöll alkohol och vänner som använde droger. Men varför vill han inte säga sitt riktiga namn? Det är en gyllene regel bland wrestlare att förbli anonyma, och det gör showen bättre för publiken, förklarar han. Men det är inte bara för publikens skull som Cliff Pettersson håller världarna isär.

-Allting som händer utanför ringen, det gör ont. Det finns liksom hjärta och smärta och ångest. Allt sånt finns i den riktiga världen. Men när jag är i ringen, då finns ingenting av det. Sekunden som jag går utanför draperiet, då finns inte jag och mina frustrationer längre. Då finns bara Cliff, säger han.

Innan Sixt äntrar ringen denna kväll, där Cliff Pettersson redan står i sina leopardtrunks och ser uttråkad ut, kan hon tillåta sig att springa ut i ljuset bland raderna med publik och dela ut high-fives. Publiken jublar åt den här glada powermetal-prinsessan i höga svarta boots och lila valkyriakorsett. Hon framstår som den självklara vinnaren mot snubben där borta i ringhörnan. Och gång på gång under matchen ser det verkligen ut som att hon ska ta hem det. Men icke. I slutet står ändå Cliff som segrare, och det får en tjej i publiken att utbrista: ”fuck you!”. Ett utrop som en douchig wrestlingkaraktär kan vara stolt över. Vad som gör den riktiga Cliff Pettersson stolt, däremot, är detta:

-Jag är med och bygger upp en wrestlingkultur i Sverige, som inte fanns när jag var liten. Så för dagens 14- och 15-åringar, som vill hålla på med wrestling, då finns vi där. Det kommer inte att vara en ouppnåelig dröm för dem, säger han.

Regissörens anteckningar.

Regissörens anteckningar.

Fakta: Wrestling i Sverige och Malmö

  • Göteborg är wrestlingens Mecka i Sverige. Det var här den första wrestlingföreningen startades 2005, under namnet Gbg Wrestling. Det var också några av ursprungsmedlemmarna från Gbg Wrestling som flyttade till andra delar av landet och startade föreningar där. Numera finns det wrestlingföreningar i Göteborg (2005), Malmö (2009), Stockholm (2011) och Halmstad (2015).
  • I Malmö heter föreningen Svensk Wrestling Syd (SWS) och den har alltså funnits sedan 2009. Den har cirka 25 medlemmar, varav ett tiotal är aktiva wrestlare, som tränar och går matcher.
  • SWS anordnar liveevenemang på Moriska Paviljongen i Malmö, och har gjort det sedan 2016. Innan dess var Tangopalatset platsen för evenemangen.
  • I januari 2018 fick föreningen tillgång till en träningslokal i Arlöv, efter att ha stått utan en sådan i över ett år. Anledningen till det långa uppehållet var i första hand otillräckliga ekonomiska resurser.
  • Den största inkomstkällan för SWS, precis som för landets övriga föreningar, är liveevenemangen. Det finns i allmänhet inte mycket pengar i svensk wrestling.  SWS, exempelvis, är en ideell förening och brottare och funktionärer får inget arvode för sina insatser. Vissa svenska wrestlare deltar vid wrestlinggalor utomlands, mestadels i Europa, och då kan de ta ut en viss avgift från arrangörerna där.
  • Nästa wrestlinggala i Malmö och Moriska Paviljongen är lördag 27 januari 2018. Priset för en biljett är 160 kronor.

Text: Ludvig Idoffsson
Foto: Michael Rübsamen & Ludvig Idoffsson