Curlingkommunen ger oss frikort för nedskräpning

Hisham har varselkläder men är osynlig. Han fyller sina sopsäckar med skräpet som ingen slänger och saknar befogenhet att säga till när du kastar det avrivna falafelpapperet på backen. Han jobbar som renhållare i Malmö.

Det slängs en miljard fimpar på Sveriges gator varje år och 80 procent av allt skräp är tobaksrelaterat. Om vi bortser från det är drygt en tredjedel papper och en fjärdedel plast. Det är så mycket skräp att två av Hishams kollegor fått operera handlederna på grund av den intensiva plockningen.

Enligt skräprapporten från organisationen Håll Sverige rent tycker fyra av fem svenskar tycker att nedskräpning är ett problem. Vad är det då som är problemet? Att vi slänger skräp på backen eller att de som plockar upp efter oss inte gör det tillräckligt snabbt?

Svaret på den frågan beror troligen på hur gammal du är.

Hisham berättar att på mellanstadiets skolgård finns inget skräp, medan det utanför gymnasiet är värre än någon annanstans. ”Och dom är ju vuxna”, säger han och suckar.

Som barn får vi lära oss att ta reda på vår egen skit. När vi sedan blir äldre lär vi om och inser att det är lite coolt att inte bry sig. Med åren försvinner coolheten för att bytas ut mot bekvämlighet.

Men ingår det inte i själva definitionen av att vara vuxen att ta reda på sin egen skit? Eller är det något som numera hör till barndomen? Ja, på ett sätt gör det nog det eftersom vår kommun plockar upp efter oss.

En curlingkommun som ser till att du varje kväll kan tömma dina fickor med kvitton på torget, lämna din snabbmatsförpackning på gräset i parken eller bara släppa det tomma cigarettpaketet i steget på gågatan. Allt för att låta dig vakna till nystädade gator utan behov av konsekvenstänk.

Visst finns en risk att bli bötfälld, men den är minimal enligt statistiken, och obefintlig när det gäller fimpar eftersom det är för smått för juridisk påföljd.

Frågan om du skulle gjort så hemma är gammal och kanske lite bitter, men fortfarande relevant.

97 procent av Sveriges befolkning hävdar att de aldrig skräpar ner enligt skräprapporten. Kan tre procent av befolkningen stå för hela Sveriges nedskräpning?

För Hisham är osynliggörandet av honom och hans kollegor framförallt en fråga om bemötande. ”Ibland när jag städar så slänger de mat eller cigaretter framför mig. Dom respekterar mig inte.”

Är osynliggörandet av nedskräparen också ett problem. Är det kanske vi som skräpar ner som borde ha varselkläder på oss?

 

Text: Robert Olsson