De tomma ordens hav

BOTTENDÖD.  Trots ambitiösa åtgärdsprogram fortsätter situationen för Östersjön att se allt mörkare ut. Det här är berättelsen om skillnaden mellan visioner och verklighet.

Det börjar med ett beslut. Ett beslut om en bättre framtid.

Året är 2007 och kanske är det så att miljöministrarna i länderna runt Östersjön har fått nog? Nog av forskare som viftar med bekymrande budskap om ett hav som är mer dött än levande? Nog av semesterfirare som klagar på sörjiga simtag i ett hav där algblomningar slår rekord efter rekord?

Miljöministrarna bestämmer sig. Havet som har världsrekord i bottendöd på grund av allt för stora utsläpp av kväve och fosfor ska få ett åtgärdsprogram.

Baltic Sea Action Plan. Det är så den stavas. Räddningen.

En räddning som ska mynna ut i en sak. Att Östersjön år 2021 ska vara ett annat hav. Ett hav som återuppstått från de döda.

Åtta år efter beslutet är räddningen längre bort än någonsin. Och det som skulle bli ett åtgärdsprogram har istället blivit en uppvisning i hur långt avståndet är mellan ord och handling.

Det är juni på en strand på en ö i ett hav. En kropp sprattlar till en sista gång. Ett kort liv får ett kort slut. Sedan har ännu en ejderunge dött.

För forskaren Per-Åke Hägerroth var det så det började. Östersjön, hans hav, förändrades. Mitt framför hans ögon.
– Vi fick ingen fisk när vi fiskade. Vi stötte på döda fåglar. Det var då jag började misstänka att det var något storskaligt som höll på att hända, säger han.

Per-Åke Hägerroth skulle få rätt.

Efter år av undersökningar har hans forskningsgrupp vid Stockholms universitet kunnat säga en sak. Läget i Östersjön är värre än de någonsin hade kunnat ana.
– Det är en katastrof. Ejdrarna har minskat med 80-90 %, blåmusslan håller på att försvinna helt och när vi bad några fiskare få tag i sex abborrar som vi kunde undersöka lyckades de inte trots att de försökte i en hel vecka.

Per-Åke Hägerrots bild är ingen hemlighet. Trots åtgärdsprogrammet som skulle ändra allt.
– Myndigheterna gör inte en bråkdel av det de borde. De ligger 20-30 år efter i sina insatser. Alla förstår att Östersjön har stora problem men man vill inte riktigt ta i det, säger Per-Åke Hägerroth.

På havs- och vattenmyndigheten väntar en annan verklighet. En verklighet där politikernas högt ställda mål snarare stjälper än hjälper.

Baltic Sea Action Plan. Planen som skulle ta krafttag mot Östersjöns många problem har inte fått den effekt som den skulle. Istället har det slutat som det brukar göra när politiker pratar om miljöproblem.

Alla kan enas om att det borde göras något. Ingen kan enas om vem som ska göra det.

– Det finns ett glapp mellan målen som politikerna sätter upp och våra möjligheter att genomföra dem, säger Björn Sjöberg, avdelningschef på havs- och vattenmyndigheten.

Han skrattar. Målen som miljöministrarna satte upp den där gången år 2007 är mål som han bäst vill beskriva med ett ord. Orealistiska.
– Det kan ta upp till 50 år innan Östersjön vänjer sig vid den nya belastningen som finns idag. Även om det går åt rätt håll på vissa fronter så dyker det dessutom hela tiden upp nya problem. Jag tycker att det borde göras mer, men vi får inte tillräckligt med medel för det, säger han.

Björn Sjöberg är inte ensam om att vilja göra mer. På miljöorganisationen Världsnaturfonden sitter Lennart Gladh. Han är expert på Östersjön och han suckar.
– Vi är bekymrade. Sverige har helt tappat beslutskraften. När det inte finns någon som längre leder det samarbete som länderna runt Östersjön påbörjade år 2007 så drar alla sig tillbaka, säger han.

Så havet som skulle återuppstå fortsätter att dö. Och planen som skulle åtgärda problemen fortsätter att vara en plan som framförallt innehåller en sak. Storslagna löften.

Det gör forskaren Per-Åke Hägerroth frustrerad.
– Jag tänker väldigt ofta på kommande generationer. Det föds barn som vill uppleva Östersjön. Det finns inte en chans att de kan göra det. Inte om det fortsätter så här, säger han.

Så det börjar med ett beslut.
Och det slutar med en sanning.
Att avståndet mellan visioner och verklighet framförallt styrs av en faktor.
Vilja.
Saknas den kan ingen rädda Östersjön.

Text och foto: Josefin Nilsson