Malmös osynliga yrkeskår

Jobbet som avfallsarbetare börjar i gryningen och slutar strax innan januarisolen går ned vid fyra. Och helst ska det ske så osynligt som möjligt.

05.57 Utanför metalldörren in till fikarummet glöder en cigarettfimp i snön. Januarimörkret ligger tungt över Östra Hamnen i Malmö.

– Ta lite kaffe, säger Arsim Rusteim, vi kommer ändå inte iväg förrän tjugo över sex när dörren till nycklarna larmas av.
Nycklarna är viktiga. De går till Malmös alla soprum.

Arism Rusteim är i trettioårsåldern och deltidsanställd som avfallsarbetare i Malmö på företaget RenoNorden. Nu sitter han i företagets fikarum i Östra hamnen med en frukostmacka framför sig.

Rummet är en ljusfläck i det kompakta mörkret. Lysrör och brun plastmatta. Här trängs runt trettio hel-och deltidsanställda avfallsarbetare.

Oranga byxor och jackor med reflexer. Polarbröd med ost och skinka. Höga röster och skratt. Malmöitiska och utländska brytningar.

Alla är män.

Vid ett bord sitter en äldre man. Grånat hår. Att han kommer från Malmö hörs på dialekten.
– Jag är en sopgubbe! Så är det bara, säger han. ”Avfallsarbetare” är bara ett ord de kommit på för att få jobbet att låta finare. Trams!

Arbetskläderna mjuknar i hans rörelser. Välanvända och inarbetade. Alla andra har pappkoppar med morgonkaffe. Hans är i porslin. Mannen har jobbat här i drygt trettio år och är heltidsanställd.

– Ska du åka med Bullen, frågar han. Kan du spanska? Bra, för Bullen snackar bara spanska han!

”Bullen” heter egentligen Bulent Elmaz och har rötter i Turkiet. Bulent kan köra lastbil med en hand längs Per Albin Hanssons väg, utan backspegel. Spanska talar han inte alls.

– Jag har alltid gillat att köra stora bilar, tidigare körde jag genom hela Skandinavien. Upp ända till Kiruna, säger han. Men fy fan vad kallt det var där! Han skrattar.

06.20 Kaffet är uppdrucket. Tillsammans går Arism och Bulent ut i minusgraderna. I två månader har de kört tur nummer tre i Malmö.

I handen har Arism ett tiotal nyckelknippor. Hundratals nycklar. Alla går till soprum runt om i staden.
När han går slår nycklarna mot hans ben. Ljudet ekar i den sovande morgonen.

Sopbilen de kör väger 25 ton. ”Tack för maten” står det på ena sidan. En bild av en äppelskrutt ramar in texten.

Bulent slår på värmen och Arism sätter på musik. Rihannas röst fyller bilen.”Bitch better have my money!” sjunger hon.

Arbetsdagen har börjat.

Passion, professionalism och expertis. Så saluför sig RenoNorden på sin hemsida.
Men avfallsarbete är ett tungt arbete.

Med hjälp av tunnor på hjul har antalet arbetsskador minskat kraftigt. Men de förkommer. Knän och nackar slits hårt.

Även det höga ljudet från sopbilen kan skada. Hörselskador är ett vanligt problem.

Arsim och Bulent tömmer mat- och hushållsavfall i Malmö. Vinflaskor och tidningar tar ett annat företag hand om.

Bulent berättar att han tidigare jobbade i fabrik. Gjorde burkar längs ett rullband i norra Malmö.
– Men det var ett tungt jobb, säger han. Tungt och enformigt! Detta är mycket roligare, bättre kollegor och bra betalt.

Det stämmer att lönen är bra. Ingångslönen ligger på 25 000 kronor för detta väldigt mansdominerade yrke.

Sju tusen mer än för en undersköterska.

07.15 Än har inte morgonrusningen börjat. Första stoppet för dagen är Lantmannagatan 55. Pastellfärgade 50-talshus.

I luften ligger en doft av nybakat bröd. Affären Özens Allfrukt några hundra meter bort gräddar sina egna frallor. Här har en vaktmästare vänt tunnorna fel. På locken ligger ett tungt lager snö. I kärlet för matavfall har någon slängt plast.

Med van hand föser Bulent och Arsim bort snön, vänder tunnorna rätt, plockar ur plasten och rullar kärlet till sopbilen.

Trettio sekunder senare är de tillbaka. Tunnan ställs in, nästa dras ut.

Inom fyra minuter är de färdiga. Då har Bulent hunnit ta en cigg också.

Att jobba med avfallsarbete är ett osynligt jobb. För Arsim och Bulent handlar allt om effektivitet. Ju snabbare desto bättre. Sällan hinner de se några människor.

Helst ska ingen märka att sopbilen varit där. I Malmö får bilarna börja köra vid halv sju på morgonen. Ett kommunalt beslut.
I Vellinge är det inte tillåtet förrän sju.

Allt för att inte störa boende.

Dalaplan, Möllevången, Lorensborg och Sofielund. Andedräkten förvandlas till rök när Bulent manövrerar sopbilen genom dagens områden. Fönstren är öppna i bilen.

Nycklarna fryser i kylan. Musikhögskolan står det på en nyckel. Ystadsvägen på en annan.

Det tog Arsim två månader att lära sig vart alla nycklar gick.

Hundratals soptunnor att tömma. Hundratals nycklar att hitta rätt bland. Idag tar det mindre än tio sekunder för honom att hitta rätt nyckel. Han kan dem nu, nycklarna till stadens sopor.

08.58 Morgondis. Bulent säger att staden alltid är vaken men nu är även dess invånare uppe.
Han kör lastbilen som om vore en del av hans kropp. Fullständig kontroll. Långsamt jämte cyklisterna på Ystadsgatan.

I Icas soprum är tunnorna med matavfall tunga. Här slängs allt som inte ser perfekt ut.

En ost, sparris i buntar, kantareller från Argentina och en frusen koriander i kruka ligger högst upp i en tunna.

– Det är så konstigt att de slänger den här maten säger Arsim. Ibland tänker man på barn i Afrika och hur lite de har. Här bryr vi oss inte alls.

I snitt slänger en privatperson runt 100 kilo mat per person och år.

Det motsvarar koldioxidutsläpp för över 23 000 bilar.

När Bulent kör ut från parkeringen får han möte. En annan lastbil ska in. Den är full med nyplockade tomater från Marocko.

Passion, professionalism och expertis. RenoNordens ledord. Både Bulent och Arsim gillar sitt jobb. Så långt som till passion skulle de kanske inte gå.

Men de trivs. Kollegorna bra och de får vara ute mycket.

– Man blir aldrig förkyld! säger Bulent och skrattar.

Egentligen skulle Arsim bli polis i Makedonien. Till Sverige flyttade han för kärleken som han nu har tre barn med. Här tror han att det skulle bli svårt att bli polis. Kanske är hans svenska inte tillräckligt bra.

– Och någon måste göra detta jobbet! Jag ville hjälpa folk, och det gör jag nu, säger han.

Arsims yngsta dotter vill bli prinsessa. Hon är fem. Men den äldre, hon som är tretton, har bestämt sig.
Det är polis som gäller.

11.50 Lunchdags. Nycklarna skramlar när Arsim hoppar ur bilen.
Oranga byxor och jackor. Reflexer. Bulent tar av sig sina arbetshandskar. De lyser gula.

En snabb lunch i matlådor. Sen iväg igen.

Helst ska alla tunnor vara tömda när folk kommer hem från jobbet. Helst ska ingen märka att de har varit där.

Text Alba Mogensen

Foto Alba Mogensen