En transvård bortom sjukhusgrindarna

VÅRD. När den regionala sjukvården sviker blir vänner psykologer och självmedicinering den enda utvägen. Transvården kan kritiseras på alla sätt, menar läkaren Axel Repka.

För Johanna Marseille blandades sminkborttagningen med tårar varje kväll.
– Det var för tre och ett halvt år sedan som jag insåg att jag inte stod ut längre. Jag grät varje gång jag skulle sminka av mig och gå tillbaka till att låtsas vara en man.

När Johanna Marseille 2012 sökte sig till könsidentitetsmottagningen i Lund möttes hon av knappa resurser och långa väntetider.

Trycket på könsidentitetsmottagningen i Lund har ökat med 300 procent sedan 2004. En anledning är att att lagen om tvångssteriliseringar av transpersoner upphävdes 2013. Trots det har resurserna inte ökat. Samtidigt så talar Folkhälsomyndighetens statistik sitt tydliga språk: var tredje transperson har under det senaste året allvarligt övervägt att ta sitt eget liv.

För att få byta personnummer och genomgå en könskorrigerande operation krävs att man efter utredning får diagnosen transsexuell. I somras var Johanna Marseille klar med sin utredning och var beräknad att få sin diagnos i september.

Då kom beskedet att hon inte skulle få sin diagnos förrän tre månader senare, i december. Johanna Marseille drabbades av en depression så allvarlig att hon övervägde att ta sitt liv. I samband med det skrev hon ett öppet brev till Stefan Löfvén, svensk transvård och könsidentitetsmottagningen i Lund. Hon berättar hur tankarna gick.
– Om jag inte orkar det här så ska världen få veta vad som händer egentligen, säger hon.

Lyssna på Johannas Marseilles berättelse om transvården.

I september uttalade sig fyra transpersoner i Skånes Fria Tidning om könsidentitetsmottagningen i Lund och kritiserade personalens transkompetens. En person som i vill vara anonym men som i artikeln kallas Johan uttalar sig.
– En i personalen visste inte ens om att transpersoner fortfarande tvångssteriliserades fram tills förrförra året. Den bara: ”Det slutade de med på 70-talet.” De har ingen bra transkompetens.

Linda Byqvist är socionom och sexualrådgivare på RFSU Malmö. Hon var under november med och arrangerade en heldagskonferens kring transpersoners hälsa och sexualitet. Konferensen riktade sig speciellt till yrkesverksamma personer inom sjukvård och socialt arbete.

Idéen till konferensen föddes när Folkhälsomyndigheten i somras publicerade en rapport kring transpersoners hälsa och upplevelser av vården undersökts.
– I rapporten blir det tydligt att det saknas grundläggande kompetens inom vården, säger Linda Byqvist.

På Region Skånes hemsida annonserades nyligen en tjänst som psykolog på könsidentitetsmottagningen ut. I annonsen efterfrågas ingen som helst transkompetens.

Marie-Louise Björnberg och Hans Briggmar, enhetschef respektive överläkare på könsidentitetsmottagningen, kommenterar kort kritiken i ett mail.
– Det är svårt att hitta sökanden som har den kompetens som vi efterfrågar och därför går vi ut brett i annonser, skriver de.

För Johanna Marseille är det knappast någon nyhet att en alternativ transvård har tagit form utanför den regionala vården.
– Tidigt i svensk transvård började vi inse att det inte finns någon hjälp om i inte hjälper varandra. Vi får ingen hjälp i allmänvården, säger hon.

Långa väntetider och bristande resurser inom transvården gör att det blir allt vanligare med självmedicinering.
– Självmedicinering är extremt vanlig. Jag tror att det är färre som inte gör det än som gör det, det handlar ju om ens liv och ens mående, säger Johanna Marseille.

Att ta hormoner gör att kroppen förändras, något som kan vara eftersträvansvärt för många transpersoner. Hormoner kan beställas på nätet men enligt Johanna Marseille är det också vanligt att de som fått hormoner på recept genom vården delar med sig.

I Sverige är det olagligt att ge eller sälja vidare receptbelagd medicin. Men i forum på nätet bedriver svenska transpersoner en alternativ vård. Det som efterfrågas mest enligt Johanna Marseille är testosteron och ekonomisk hjälp för att kunna betala för sina hormoner.
– Det är svårt för transmän att få tag på testosteron. Det betraktas som dopningsklassat läkemedel och är svårt att få tag på utan recept och läkare, förklarar Johanna Marseille.

Axel Repka är läkare på akutavdelningen i Malmö och identifierar sig själv som transperson. Även han uppfattar självmedicinering som mycket vanligt bland transpersoner. Enligt Axel Repka kan självmedicinering innebära stor fara. Det går inte att vara helt säker på vad man får i sig och det är ofta svårt att få tag rena kanyler, något som kan behövas för testosteronbehandling.

Axel Repka är dock noga med att han inte vill lägga någon skuld på de enskilda transpersoner som självmedicinerar.
– Det är ett strukturellt problem. Om vården fanns tillgänglig för oss så skulle självmedicineringen minska.

De långa kötiderna är en bidragande effekt till att självmedicineringen ökar. Det är mer resurser som krävs, något som hälso- och sjukvårdsnämnden i region Skåne ansvarar för att fördela. Enligt Marie-Louise Björnberg och Hans Briggmar har mer resurser till könsidentitetsmottagningen sökts sedan flera år tillbaka, utan resultat.

Axel Repka håller just nu på att starta ett ideellt nätverk av transaktivister inom vården. Syftet är att arbeta för att främja transpersoners hälsa och finnas tillhands för att svara på frågor. De ska fungera som en ideell och extra transkompetent del av vården dit transpersoner kan vända sig.
– Jag vill överbygga de hål som finns i sjukvården, säger Axel Repka.

Idén till nätverket har Axel Repka haft länge och idéen är sprungen ur en kritik mot hur transpersoner bemöts inom vården. Transvården går att kritisera på alla sätt, menar han.

Enligt Axel Repka är den bristande transvården en del av ett större problem.
– Vi slutade tvångssterilisera transpersoner för två år sedan. Det är tydligt att det inte har funnits någon politisk vilja i Sverige att driva frågor som berör transpersoners rättigheter.

Text: Sally Wahlstedt
Ljud: Sally Wahlstedt
Foto: Hasse Holmberg (TT) och Nora Lorek (TT)