KRÖNIKA: Tacktalstider

Mitt i galatider och morgonen efter Oscarsgalan är det bara att erkänna att man har övat in ett tal. Finns det en någorlunda tro på dig själv och din förmåga så går du och filar och vet att tillfället kommer.

Jag gör det.

”Främst vill jag tacka min familj…”

För NÄR det händer, då tänker jag inte stå som en bortkommen lallare som ofärdigt och ovärdigt får ledas av scen när musiken går igång.

Jag ska stå på scen och sakta ta upp den där lappen ur innerfickan.

Nej vänta, det ska kännas som att det är fritt från hjärtat.

Nej, det SKA komma fritt från hjärtat, det ska inte bara verka som det.

Det är ju chansen att bli ihågkommen. Det kanske blir det enda folk kommer minnas av en. Det måste ge omedelbara ekon i den sociala mediesfären.

Kan det avslutas med att micken släpps eller råder aktsamhet med grejerna så man inte blir betalningsskyldig?

Ska personliga ställningstaganden tas? Eller hade Ricky Gervais rätt när på Golden Globe sa att vinnarna inte ska sätta sig på höga hästar när de säljer sig till högstbjudande gång på gång.

När det inte finns en Familj att tacka, ska det då hintas om närvaro på datingappar?

Familj finns, och de ska tackas och inte tackas. De som glöms, göms och aldrig tackas kommer minnas det lika länge eller kanske till och med längre.

En sak som med säkerhet inte glöms bort är leveransen. Gjord rätt betyder den mer än innehållet.

Att springa fram på stolsryggarna, att samla sig för att hålla tillbaka tårar genom den där väldigt fina bortvändningen från micken, att hoppa upp och ner i glädje eller att applådera sina mednominerade för att visa ödmjukheten. Att kanske lätt salongsberusad förklara att nu ska man börja dricka på riktigt.

Vi har sett det och vi har älskat det.

Fast det är ett högt spel att ge sig in i. Att lägga den där sista byggklossen som får hela ens babelstorn att rasa.

Att snubbla vid det allt för extravaganta beträdandet av scenen. Att få så mycket känsla att glädjeskutten slutar i att man moonar publiken. Att gråtandet blir överdrivet och ödmjukheten tippar över till hån och önskan om ond bråd död i bussolyckor. Fyllan som raderat allt minne av det som skulle sagts.

På min imaginära gala så händer det mig. Och det drabbar mig så hårt att jag inte vill vinna.

Det är bäst att få sitta kvar i publiken och tycka.

Vilket långt tal. Men sluta du är bara pinsam.

Jag ska visa hur det går till.

Stabila nyktra steg upp på scen, ta priset i ett hårt grepp, sträck det i luften. Luta mig mot micken och säga:

– Tack!

Snabbt av scen och upp med telefonen.

Daniel Ekberg