Del 1: ”Jag drömde om de gula bygghjälmarna”

SKURUP. Fem år efter flyktingkrisen gör Skurupsposten nedslag i de svårigheter som består, men även i två hoppfulla livsöden. I första delen hör vi Skurupsbon Alaa Wahbe som flydde kriget i Syrien, och vars största rädsla var att inte få fortsätta utbilda sig i ett nytt land. 

”När antagningsbeskedet kom kände jag mig så stolt. Jag skulle få läsa civilingenjör i datateknik på Lunds tekniska högskola. Att jag är 25 år gammal och inte är gift är annorlunda i min kultur och jag får ofta frågor om det. Men jag svarar bara att det där får komma i efterhand, det är plugget som gäller nu. Jag drömmer om att arbeta med det jag studerar. Kanske bor jag här i Skurup med min familj tills jag blir gammal.

Som liten var min yrkesdröm att bli civilingenjör inom väg och bygg. Jag drömde om de gula bygghjälmarna. Jag ville bli en kvinnlig chef som styrde över männen på min arbetsplats. Mina betyg räckte inte till och då fick jag frågan om att betala för att komma in, jag hade inte råd med det. Istället började jag en annan civilingenjörsutbildning inom teknik. Jag hann gå ett år där.

I Syrien kallade de mig statslös. Jag och mina syskon föddes där men min släkt är från Palestina. Fram till 2014 bodde jag med min familj i Latakia i Syrien. Eftersom jag är palestinier saknade jag resedokument för att ta mig utanför landets gränser.

Regeringen stängde ner vårt område och då började människor göra uppror. Jag tvingades sluta gå i skolan när de sa att vi inte fick gå ut överhuvudtaget. Hemma hade vi ingen el och mataffärerna stängde så det gick inte att få tag på något att äta. Våra släktingar som lyckats fly tidigare sa att vi kunde ta mat från deras kylskåp. Eftersom vi bodde i samma byggnad som dem kunde vi gå dit. Mina syskon är fortfarande rädda för regeringen idag, de kommer ihåg vapen och döda kroppar som kastades på vägarna utanför vårt hus. En gång såg jag en man som blev skjuten av en soldat ur regeringstrupperna, hans huvud låg på marken i två halvor.

Det var 2014 när vi bestämde oss för att fly från Syrien. En man ledde oss hela vägen över bergen till Turkiet. Vi kände inte honom men vi visste några som hade fått hjälp av honom tidigare. Det mesta vi ägde fick vi lämna kvar. Själv höll jag hårt i mina papper. De som visar mina gymnasiebetyg och att jag gått i grundskolan i Syrien. Jag var livrädd för att jag inte skulle kunna fortsätta utbilda mig i ett nytt land.

Från Turkiet åkte vi 300 personer i en jättegammal träbåt över havet. I sju dagar levde vi på vatten och dadlar som vi köpt med oss till resan. Mamma sa att dadlar var enklast att bära. Jag minns att hon grät på havet. Min yngre bror med down syndrom grät också men inte för att han var rädd. Han grät för att hans mamma grät och den bilden glömmer jag aldrig.

I Sverige gick jag upp 30 kilo. Jag var deprimerad och tröståt eftersom jag inte hade någonting annat att göra. Jag var 19 år gammal och de som redan hade fyllt 18 fick inte läsa svenska förrän uppehållstillståndet gått igenom. Istället köpte mina föräldrar pussel på second hand och sen pusslade vi säkert tio stycken under det året.

År 2016 gick våra uppehållstillstånd äntligen igenom och min pappas vän hjälpte oss hitta ett boende i Skurup. Jag läste SFI, fick behörighet till universitet genom Komvux och gick en etableringskurs på Skurups folkhögskola. Jag sökte in till universitetet och under tiden arbetade jag som elevassistent på Nils Holgerssongymnasiet.

Jag är inte längre statslös. I maj 2020 fick jag mitt svenska medborgarskap. Inuti har jag tre hemländer. Palestina i blodet, Syrien där jag växte upp och Sverige som välkomnat mig som vuxen.”

Berättat för Mathea Jakobsson