Del 3: ”Ibland undrar jag vem jag har blivit i Sverige”

Flyktingkrisen fem år senare: Alqumit Alhamad

test

Alqumit Alhamad har engagerat sig i flera organisationer såsom Refugees Welcome och RFSL. I början var det ett sätt för honom att integreras i samhället men idag ser han det som en möjlighet att hjälpa andra.

SKURUP. Fem år efter flyktingkrisen gör Skurupsposten nedslag i de svårigheter som består, men även i två hoppfulla livsöden. I tredje delen hör vi Alqumit Alhamad, konstnären som bollar studier med tre jobb samtidigt som han slungas tillbaka till kriget om nätterna.

”Jag landade i Stockholm. Jag hade tur som kunde engelska så att jag kunde prata med andra i Sverige. Via organisationen Refugees Welcome fick jag kontakt med en kvinna som erbjöd mig ett rum i hennes radhus i Skurup. Jag bodde hos henne i två år och vi blev som en familj. Det var via hennes kompis som jag fick den här lägenheten i Malmö. Idag har jag ett förstahandskontrakt.   

Ibland undrar jag vem jag har blivit i Sverige. I Syrien har vi ett ordspråk, ”vi arbetar för att leva”. I Sverige lever vi för att arbeta. Jag har tre jobb nu och inser att jag blivit en sådan person och jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Sverige stängde sina gränser 2016 och precis då kom jag. Mina vänner som rest någon månad tidigare fick permanent uppehållstillstånd nästan direkt, men för mig dröjde det ett år och åtta månader innan jag fick mitt personnummer. Jag fick ett politiskt uppehållstillstånd som gäller tre år i taget, först efter sex år i Sverige kan jag ansöka om ett svenskt medborgarskap.

Jag var inte syrier och jag var inte svensk. Att inte ha ett personnummer fick mig att känna mig som att jag inte var någon över huvud taget. Varje dag när jag kom hem gick jag direkt och tittade i brevlådan. I september 2017 kom beslutet och jag skrek så det hördes över hela gatan. Sen gick jag och köpte en telefon på delbetalning, jag hade längtat efter att ha en telefon som det gick att fota med.

Min dröm är att jobba med konst. Jag längtar efter att ansöka till universitet nästa år. Jag vill läsa arkitektur eller på Royal Swedish Academy of Fine Arts. När jag var liten brukade jag titta på Pokémon och försöka rita av figurerna. Eftersom jag kom från en akademisk familj tänkte jag att det förväntades att jag skulle bli läkare eller ingenjör. Men efter gymnasiet sa min mamma att om jag ville läsa konst så var hon okej med det. 

Jag kom ut som homosexuell 2011. Det var samtidigt som jag flyttade till Aleppo och började på konstskolan. Vi hade ett fantastiskt undergroundliv där, den syriska gayscenen var jättestor men hemlig. Om regeringen hade fått reda på det hade vi hamnat i fängelse. Jag gömde dock aldrig min sexualitet. Jag viftade inte med det i Syrien, men om någon frågat mig hade jag aldrig ljugit. 

Konstskolan blev bombad 2013. Byggnaden exploderade och jag såg brinnande kroppar överallt. Jag förlorade två vänner som satt bredvid mig i klassrummet när det hände. 82 studenter dog den dagen. Jag flyttade hem till Raqqa och där pratade vi om att fly men mina föräldrar var regimkritiker och ville stanna för att förändra systemet.

Isis kom in till Raqqa. Från balkongen såg vi dem marschera. Mamma fick panik för hon är muslim och pappa är kristen, deras förhållande gick emot Isis lagar. Mamma bär inte heller hijab och hon visste att Isis skulle fängsla henne för det. Soldaterna tog över kyrkan och gjorde om den till högkvarter och domstol. De förstörde korset och målade allt svart.

Vi lämnade allt hemma. Jag tog med mina målargrejer, min bror sitt playstation och min syster tog sina skolböcker och läste klart gymnasiet medan vi flydde. Vi tog oss till staden Latakia där vi bodde i nästan tre år. När vi kom dit berättade våra grannar från Raqqa att en Isis-familj hade flyttat in i vårt gamla hus. Idag är huset förstört, en vän har skickat bilder där det ser ut som en atombomb har raderat hela området.

Har du sett Kalifat? Vi hade en läxa på Komvux där vi var tvungna att titta på den och prata om det. Jag tror att det första avsnittet förstörde mig. För jag bor i Sverige och den serien är på svenska men utspelar sig i min hemstad. Folk pratar mitt språk som jag pratar nu på platsen jag flydde från. Jag har mardrömmar där jag blir kidnappad och skickad tillbaka. Ibland tänker jag att jag försöker få ett svenskt medborgarskap så hårt för att jag vill glömma det som varit. Det kan ge mig en identitet som gör att jag kan fly från de dåliga minnena.

Jag och mina syskon skulle aldrig vilja flytta tillbaka men min pappa säger alltid att han vill åka hem till Raqqa. Själv har jag alltid velat bo i Tokyo men på senare tid har jag insett att vart jag än går så blir slutdestinationen alltid Sverige. Det finns inget land där jag känner mig så privilegierad och säker som här.”

Berättat för Mathea Jakobsson

Foto: Mathea Jakobsson