Tränarsuccén fortsätter

SKURUP. Redan i tonåren insåg Kenneth Andersson att han inte var bra nog för att bli handbollsspelare. Med sina ledaregenskaper blev det då självklart att istället bli tränare. Nu är han tillbaka i elitserien för tredje gången. 

Fridhemsgatan 27 i Ystad, det är här det händer. Det är här i Ystads arena som Kenneth Andersson spenderar många av veckans timmar. Läktarna är nästan fyllda när matchen mellan IFK Ystad och Önnered kastas igång. 

Vid IFK Ystads spelarbänk rör sig Kenneth Andersson fram och tillbaka i takt med att matchen ändrar riktning. Att han är inne i matchen finns det ingen tvekan om då armarna allt som oftast flyger upp i luften. 

– Jag var extremt hetsig innan men jag har blivit mycket lugnare nu. Jag hade inga bra relationer med domare då. Jag kunde även vara rätt så tuff mot mina egna spelare innan men försöker tänka att de inte blir bättre av att få utskällningar under matcher, säger Kenneth Andersson.

Att han är en engagerad tränare finns det ingen tvekan om. Under matchen hörs det ofta peppande ord och han följer varje förändring i spelet med passion. Känslan är att det även sprider sig ut till laget och hur det spelar. 

– Jag är bra på att få ihop en grupp, att få dem till att dra åt samma håll och att försöka uppfylla samma mål. Sen är jag nog ganska bra på att ta tempen på den gruppen jag har. Är det en lite svagare mer oerfaren grupp leder jag väldigt mycket och tydligt men är det en starkare och mer erfaren grupp så låter jag dem vara med och styra ganska mycket, säger Kenneth Andersson själv. 

En av spelarna i laget, tidigare utlandsproffset och landslagsspelaren Fredrik Petersen håller med och pekar på ett par andra kvaliteter han ser hos sin tränare.

– Kenneth är kunnig, väldigt påläst och alltid väl förberedd. En väldigt engagerad tränare, säger Fredrik Petersen och tillägger även att Kenneth har en styrka i att vara en tränare som säger exakt vad han tycker och tänker.

– I proffsklubbarna hälsar tränarna knappt på en utanför planen men sådan är inte Kenneth. Jag tycker tränaren ska kunna säga exakt vad han tycker och tänker och skälla ut en och berömma, men samtidigt ha glimten i ögat utanför planen, något Kenneth är bra på, säger Fredrik Petersen.

Kenneth Andersson påbörjade sin tränarkarriär väldigt tidigt då han hjälpte till att träna sina kamrater. Anledningen var, enligt honom själv, att han helt enkelt inte var tillräckligt bra som spelare. Han har hela tiden känt att tränarrollen har varit något självklart för honom. 

– Jag började som tränare redan när jag var 14 år. I den åldern börjar man märka att när man inte är så duktig får du inte spela så mycket. Så då blev det roligare att börja träna andra. Då kan man vara med och påverka mer. Sen har det alltid blivit så i olika grupper att jag varit den som leder. Sen hade jag inga tankar på att det skulle bli mitt jobb, men det har det blivit. Och jag trivs med det.

Under åren som tränare har det kommit in ett och annat erbjudande från utlandet, men det är något som inte direkt har lockat då familjen hållit kvar honom här hemma i Skurup. Däremot finns det ingen tvekan om vilket lag i utlandet han skulle vilja träna om han fick välja fritt. 

– Barcelona! Dels klimatet, att kunna bo i sommar och sol. Dessutom ett lag som nästan alltid är med och slåss bland Europas topplag. Det hade varit en dröm.

 När slutsignalen mellan IFK Ystad och Önnered ljuder hänger hemmalaget med huvudena. IFK Ystad har då tappat ett par måls ledning till 24 – 24, ett resultat Kenneth Andersson uppenbart inte är nöjd med när han med bestämda steg och besviken blick lämnar planen. 

Text: Emma Severin
Foto: IFK Ystad