Bibliotekarien som skriver ur tomheten

SKURUP. Med över hundra refuseringsbrev och fem manus i skrivbordslådan fick Magnus Cadier äntligen napp. I april debuterar bibliotekarien i Skurup med sin roman.

– Jag är inte känd, jag är inte snygg, varför skulle någon vilja ge ut mig?

Det undrar Magnus Cadier när han staplar böcker i travar på biblioteket. Vanligtvis jobbar han i Skurup men den här dagen är han på plats i Rydsgård.

Vinterhimlen i Rydsgård är denna förmiddag grå, under den syns inte en människa. Inte en bil är i rörelse och det enda som hörs är vindens visslande mellan stenhusen. Fönstren är mörka. Bara ett hus lyser, biblioteket. I dess hav av böcker rör sig bibliotekarien Magnus. Han är ensam, han säger att det kan gå en hel dag där utan besökare.
Ensamheten är dock ingenting som skrämmer Magnus, snarare tvärtom, han säger sig älska den. Det är i den som berättelserna blir till.

Den 20 april kommer det att stå hans namn på en av bibliotekets böcker. Då släpps hans roman November har trettioen dagar. Vägen till utgivning har varit lång och motig, men aldrig har han övervägt att ge upp sin ambition.

När Magnus var nio år cyklade han runt på landet utanför Sala. Det gjorde han för att sälja fröpåsar. Förtjänsten skulle varken gå till glass, godis eller puttekulor. Den skulle gå till en skrivmaskin.

Han fick ihop tillräckligt med pengar för att köpa en reseskrivmaskin. Den använder han fortfarande, idag för att skriva visitkort på.

Magnus börjar prata om sin bok och huvudkaraktären som är besatt av tomrum. Det dröjer inte länge innan han säger att hans egen själ är tom. Han säger det i förbifarten, som vore det ingenting.

Paus.
Din själ är tom?

– Som barn kände jag mig aldrig som en del av en gemenskap. Varken i skolan eller familjen. Det var svårt att prata om hemma. Jag kände att mamma, pappa, min bror och syster var ett lag som jag stod utanför. Mamma och pappa tycker ju om mig och det vet jag om, men jag hade inte förmågan att ta in dem. Det skapade ett tomrum i själen.

Det tomrummet säger Magnus att han fortfarande lever med.

– Jag har människor i mitt liv som älskar mig och jag har många sammanhang som jag trivs och känner mig delaktig i. Så jag har börjat fylla tomrummet.

Magnus beskriver sig själv som en glad och social person. Också som känslig, med ett mörker. Det är i tomrummet som det mörka döljer sig.

– Samtidigt finns det mycket drivkraft i mörkret. En drivkraft som jag tror bottnar i att visa dem som var dumma mot mig att jag är bra. Det är min dåliga självkänsla. Samtidigt vet jag att den inte blir bättre av att jag debuterar som författare.

Idag är Magnus 47 år. Det har alltså gått 38 år sedan han köpte reseskrivmaskinen. Under gymnasiet skrev han noveller men efter studenten avtog skrivandet. Han gick en utbildning i bokbinderi, läste litteraturvetenskap och utbildade sig till bibliotekarie. Först vid 30 års ålder tog han upp skrivandet igen.

I och med att han var utbildad bokbindare ville han skriva en faktabok om bokbinderi. Han började skriva men det gick långsamt. Han höll på i flera år innan han fick ändra fokus.

Tomheten gjorde sig hörd.

Han diagnostiserades med depression och blev sjukskriven. Återigen var det dags att plocka fram reseskrivmaskinen. I den vevan fick Magnus en uppenbarelse. Han förstod att det var skönlitteratur han skulle skriva. Inte faktaböcker.

– Under en period var skrivandet det enda som jag mäktade med. Det var ett sätt att vrida och vända på mig själv och öppna upp mig mot min omgivning.

Sex manus och över 100 refuseringsbrev senare titulerar han sig författare. Dagen innan vi ses har han varit i Göteborg på en författarträff. Han läste högt ur sin roman och pratade skrivande. Efter honom äntrade Viveca Lärn scenen. Sedan Karin Smirnoff och Anita Goldman. Magnus spricker upp i ett leende när han pratar om kvällen.

– Att vara där, i det sammanhanget, bland andra författare, det var häftigt. Jag känner mig mer en som författare än något annat. Det känns verkligen overkligt.

När Magnus pratar om den långa vägen till utgivning säger han att varje refusering är ett brustet hjärta.

Hur orkade du med över 100 stycken?

– Det har jag undrat över själv. Folk frågar om jag inte blev ledsen och det blev jag. En kollega sa att hon skulle ge upp om hon inte blev utgiven inom fem år. Jag höll ju på längre än så och undrade om jag borde ge upp, men jag kunde inte det, så fort jag var klar med ett manus så påbörjade jag nästa.

Han tar en paus och fortsätter.

– Det är det här jag ska göra, det har jag känt efter varje manus. Att det här är jag, jag är författare, det finns ingenting annat.

Magnus har inte gått någon författarutbildning. Därför har han fått hitta egna vägar att utveckla sitt skrivande. Han har testat sig fram med olika berättarperspektiv och tempus, skickat texter till nära och kära för respons. Flera gånger återkommer han till Författarcentrums lektörstjänst. När han använde sig av den fick han äntligen kritik.

– Jag hade några vänner som läste men de ville mest uppmuntra. Genom Författarcentrum hittade jag min plattform. Jag tror att det är väldigt viktigt med kritik och att våga ta till sig av den. Att hitta ett sammanhang att växa i.

Att vara författare är annars ett ensamt arbete, kanske lika ensamt som att vara bibliotekarie i Rydsgård. Under de två timmar som vi ses tar det bara i dörren en gång, och den besökaren har lämnat lokalen ett par minuter senare. Den sidan av arbetet verkar inte bekomma Magnus det minsta.

– Jag har alltid älskat att vara ensam, sitta själv och reflektera och låta tankarna fara hit och dit.

Hur livet kommer att förändras med utgivningen vet han inte än. Han vet dock att han aldrig vill vara med i Let´s Dance.

– En sån kändis vill jag inte bli. Men jag vet att man som författare idag måste synas och höras. Att åka runt och prata om min bok ser jag mycket fram emot.

Magnus verkar kluven till förändring.

– På ett sätt vill jag inte att mitt liv ska förändras alls. Och på ett sätt vill jag att boken ska sälja hur mycket som helst och vara omnämnd på Bokmässan och så. Jag har någon form av skådespelarådra i mig, jag kan tycka att det är roligt att visa upp mig.

I flera år har han drivit sin blogg Fjättrat utanför rörelsens kraft, i vilken man kan läsa om hans olika romanbyggen. Den säger han har varit bra för att kunna identifiera sig som skrivande människa.

– Nu när det drar ihop sig mot utgivning känner jag mer än någonsin att jag är författare. Jag har hittat hem.

Magnus Cadier
Ålder: 47 år
Bor: Med sin man i Löderup utanför Ystad
Yrke: Bibliotekarie i Skurups kommun och författare
Aktuell: Den 20 april släpps hans debutroman November har trettioen dagar på förlaget Thoren och Lindskog, ett förlag med rötter i Skivarp.
Favoritbok: Har ingen specifik men han tycker att Elisabeth Rynells författarskap borde få mer
uppmärksamhet.

Text: Arvid Brandström
Foto: Arvid Brandström