KRÖNIKA: Till minne av min vän

Alla har vi någon gång förlorat någon. Ibland väntat, ibland oväntat. Skurupspostens krönikör Elmeri Eklund låter minnet av sin jämngamla vän leva vidare.

I lördags förlorade jag en vän. Jocke. Visstids-Lemmy från Padderyd. Visst var han vild, men ingen trodde att hans hjärta bara skulle sluta slå. I somras besökte vi tillsammans hans pappa i den Blekingska skogen. Jockes kärleksrelation var i kris och som det mänskliga fyrverkeri han var, var det spriten som fick trösta. Tillsammans delade vi en hel dag med flugor, får och fylla.

Jocke har skägg så väl som metallskrot i halva ansiktet. Trots en sketen dag har han ett flin som får en att vilja nypa honom i både örat och kinden.
Under hans svarta kläder, conversen och solen pulserar ännu hans bonnablod.
Han drar ut oss i hagen för att visa stoltheten;
en Massey Ferguson-traktor från 60-talet. Tillsammans med min svåger hoppar han upp och rullar iväg. Bakåt. Backen har fastnat och de hittar inte bromspedalerna. Istället finner de den enda enda stenbumlingen i hela hagen. Och med traktorns kraft backar de upp både den påkopplade harven och traktorns ena bakhjul. Vi skriker direktiv fram och tillbaka över den brummande motorn.

Till slut låter de mig ta över rodret och rulla ned schabraket. Jocke nyper tag i mig efteråt och viskar:
”Säg inget till farsan! Han kommer bli så besviken. Kan vi inte säga att det var du?”
För den här gången, svarar jag. För den här gången.

Dagar efter dödsfallet möts Jockes familj, min syster och svåger upp för att dela minnen. Jag skriver och ber henne berätta om lögnen och varsamheten mot hans far. Hon svarar att pappa Jimmy hade ljugit tillbaka, han hade heller inte velat göra honom besviken. Dragkroken på traktorn hade blivit sned men han ville inte att Jocke skulle skämmas.
Han ville låta Jocke vara Jocke.

Vissa hade läst honom som en visstids-Lemmy; ett fuckup på fyllan med förtröstande förlåt dagen efter. Vi andra såg en vuxen Emil från Lönneberga, som hittat trösten i spriten istället för Alfred. Jocke var ett skärrat djur, såg ingen skillnad på varm famn eller bur.

För att förstå och greppa den enorma tomheten efter honom, försöker jag finna tröst i vetenskapen.
Hur kan världen fortsätta som att ingenting har hänt?
”Energi försvinner aldrig, den bara omvandlas”, svarar något i mig. Ett eko från grundskolan bubblar upp.
Atomer, ekar det. Kroppens uppbyggnad. Världens legobitar. De kommer inte försvinna, bara ta en annan form.
Våra kroppar må förmultna men våra beståndsdelar kommer leva vidare som något annat.
Hur länge vi kommer vara vi, är det ingen som vet. Världen kommer stå kvar, allt vi samlat på oss under åren likaså.
Mitt durkslag kommer antagligen leva längre än mig. Din vinylsamling, den djävla traktorn och någons ärvda pärlor likaså.

Sakta inser jag att Jocke var ett lån. Ett lån på obestämd tid. Räntan betalas i känslor och vad som känns som en bit av själen.
Och som med alla förbannade lån och leasingar: Ju yngre modell, desto mer kostar det.

Text: Elmeri Eklund