De minns alla känslan av att få ett språk
Det är mörkt i den stora museisalen. På en filmduk berättar olika människor om sina liv, de använder teckenspråk, de har flytt från kriget. På stolarna framför duken sitter publiken och tittar storögt, det är sällan det skapas konst för döva barn.
I ett av de uppbyggda rummen på Skissernas Museum i Lund står Najlaa Sad Aldeen. Hon berättar en saga. Tyget bakom henne skiftar färg från grönt till blått när hon med sina händer, sin kropp och sina ansiktsuttryck tar med publiken på en visuell upptäcktsresa genom skogen.
Efter föreställningen sätter sig Najlaa Sad Aldeen tillsammans med scenskonstgruppen Kollaborativet på golvet och pratar om den potential som teckenspråket har. Projektet är skapat av scenkonstgruppen tillsammans med teckenspråkiga barn och vuxna där flera av deltagarna på Mo Gård folkhögskola har varit med och bidragit. Syftet är att skapa nyfikenhet för språket men också uppmuntra kulturvärlden till att göra mer för teckenspråkiga barn.
Najlaa Sad Aldeen föddes i Syrien och blev döv redan som spädbarn.
– När jag var liten avläste jag läppar och jag gick i hörande skola upp till sjätte klass. Jag visste inte riktigt att jag var döv, jag trodde jag fungerade likadant som alla andra, säger Najlaa Sad Aldeen.
Najlaa Sad Aldeen har i många år stöttat sin lillasyster som också är döv med att lära sig språket och berättar att hennes lillasyster nu tagit universitetsexamen hemma i Syrien.
När Najlaa Sad Aldeen var tolv år gammal bestämde rektorn att hon inte längre fick gå i hörande skola och hon blev senare skickad till en dövskola i Jordanien. Hon minns det som en tuff tid och att hon saknade sin familj mycket. Hennes lillasyster som också är döv kunde inte följa med. Det var en FN-skola och de hade bara råd att låta ett barn åka.
– Första gången jag kom dit var det en underlig känsla för jag hade aldrig sett döva och teckenspråk innan. Jag tyckte att allt var konstigt men efter ett tag ändrades min inställning och jag började lära mig mer och mer, säger Najlaa Sad Aldeen.
Najlaa Sad Aldeen går tillsammans med 46 andra deltagare på Mo Gård folkhögskola i Åkarp utanför Malmö. Det är en stor vit byggnad omgärdad av träd där gruset knastrar under skorna på människorna som rör sig kors och tvärs över skolgården. Här sker allt på teckenspråk. Såväl undervisningen som snacket i korridorerna och skvallret i rökrutan.
I matsalen är det fullt med människor. Brickor som slamrar i borden och vinterjackor som fastnar i varandra när vänner tränger sig fram mellan stolsraderna för att hälsa. Hasan Henno sätter sig vid bordet. Han har med sig två stora matlådor med hembakad pizza som han börjar dela ut. Hälften äter han upp själv. Han tar fram sin telefon och skriver ”i Syrien så äter vi” och ler sedan med hela ansiktet samtidigt som han frågar en förbigående lärare om inte hon vill ha.
Hasan Henno är 23 år och föddes döv. Han berättar att han hade en bra uppväxt med en pappa som tog hand om honom mycket. Han var sex år när han började skolan och gick sedan där till han var nitton år.
– Jag ville gå mer i skola och skaffa mig en högre utbildning men sen började ju kriget och då var vi tvungna att fly. Så jag missade universitetet i Syrien.
Hasan Henno lyckades som tjugoåring övertala kaptenen på en stor fraktbåt att han hade vad som krävdes. Det var första gången en döv person fick arbete på båten och han reste sedan runt i Europa under ett helt år.
Hasan Henno minns tydligt hur det kändes att få lära sig teckenspråk. Att det gjorde honom lycklig och att han ofta var ute sent och hängde med sina döva kompisar. Han tyckte det var tråkigt att vara hemma där han inte fick lära sig någonting. Han ville vara i skolan där han kunde använda sitt språk tillsammans med andra.
I framtiden säger Hasan Henno att han vill tillbaka till Syrien. Att det är det han kämpar för.
– Jag vill hjälpa de döva barnen i Syrien. För teckenspråket det är inte bra där och sedan kriget har det fått ännu sämre status så det fungerar liksom inte. Jag vill att de döva ska få samma kunskap som jag har fått, att de ska bli allmänbildade. Det tror jag är väldigt viktigt. Det finns för lite av det i Syrien idag och det blir bara sämre och sämre, säger Hasan Henno som vill att kulturen ska förändras.
I mitten av skolan finns ett femkantigt rum med stora fönster och utsikt över trädgården där träden håller kvar i sina sista höstäpplen. I rummet sitter Jamil Haj Mousa. Han är 30 år gammal och flydde till Sverige för snart tre år sedan. Under hela sitt liv har han fått skriva lappar för att kunna kommunicera och det var på Mo Gård folkhögskola som han för första gången någonsin fick lära sig ett teckenspråk. Han slår ut med armarna och tittar drömmande upp i taket när han får frågan hur det kändes.
– Åh det kändes riktigt bra. Det tar så mycket energi att få folk att förstå annars men med teckenspråket kändes det så skönt. När jag kom till Sverige och fick se teckenspråk var det väldigt förvirrande för jag förstod ju ingenting. Men sen började jag i skolan och lärde mig så mycket och nu är det inga problem längre, säger Jamil Haj Mousa och låter skrattet bubbla upp igen.
Inger Bång, Najla Sad Aldeen och Jamil Haj Mousa. I Syrien blev det omöjligt för Jamil Haj Mousa att hänga med i skolan och han började istället arbeta som svetsare vid tretton års ålder där han kommunicerade genom att skriva på lappar.
Även för Fatena Kordi var det på Mo Gård folkhögskola som hon för första gången någonsin kom i kontakt med teckenspråk. När jag träffar henne första gången sitter hon i klassrummet och går igenom dagens grammatikövningar. Hon hälsar genom att visa sitt persontecken och frågar mig vad mitt är. Tyvärr har jag inte hunnit skaffa något än. Hon ler mjukt som svar.
Nu sitter Fatena Kordi i det femkantiga rummet. Hon berättar hur hon som liten hamnade i en hörande skola där hon var ensam på hela skolan om att vara döv. Alla på skolan pratade och det blev omöjligt för henne att hänga med i undervisningen.
Fatena Kordi stannar upp.
– Förlåt, jag blir så ledsen av att tänka tillbaka på Syrien. Jag gick ju aldrig i skolan där. Det är jätteskönt att äntligen få komma hit och lära mig teckenspråk och det har varit jätteviktigt för mig. Jag vill absolut inte tillbaka till Syrien. Bara tanken på att åka tillbaka dit gör mig jätteledsen för där får jag inget teckenspråk, säger Fatena Kordi som vill jobba som förskolelärare i framtiden.
Fatena Kordi fick istället för att gå i skolan börja sy tillsammans med sin mamma och sin mormor. Idag när hon fått tillgång till ett teckenspråk vill hon utbilda sig och arbeta som förskolelärare.
Att få tillgång till ett språk och ett eget modersmål att uttrycka sig på är otroligt viktigt säger Inger Bång som är lärare på Mo Gård folkhögskola och som själv har två döva barn. Hon ser det som en mänsklig rättighet att som liten få tillgång till ett fullvärdigt språk då det påverkar hur man sedan mår som döv genom resten av livet. Att få möta människor på skolan som är så tacksamma över att få vara här tycker hon är helt fantastiskt.
Fatena Kordi, Najlaa Sad Aldeen, Jamil Haj Mousa och Hasan Henno är några av de människor som på den vita duken i den mörka museisalen berättade sina historier. För scenkonstgruppen Kollaborativet är det en del av ett 3 år långt projekt för att synliggöra teckenspråket och verka för ett mer inkluderande samhälle.
Text och foto: Stina Zinsmeister