Könsidentiteten är vår tids pseudonym

 

Ett tredje juridiskt kön har lagts fram som förslag till riksdagen. Målet är att inkludera personer som inte identifierar sig som man eller kvinna.

Förslaget har diskuterats och tagit oss ytterligare några steg bort från sexism och transfobi – och ett tidigare mer iögonfallande patriarkat som bland annat skildras av författaren Elena Ferrante. Då i hennes bästsäljande tetralogi som utspelar sig i efterkrigstidens Neapel.

Elena Ferrante är en pseudonym, vilket har lett till en häxjakt som inte har slutat förrän tidningarna har kunnat publicera den ”verkliga” Elena Ferrantes identitet, mot hennes vilja. För utan vetskap om avsändaren finns ingen mottagare. Eller?

Kulturjournalisten Kajsa Ekis Ekman har nyss skrivit artikeln ”Könet sitter i knoppen”. Jag måste koncentrera mig för att förstå de, ibland ologiska, slutsatserna och vad jag tror är Ekis Ekmans poäng; det biologiska könet håller på att suddas ut, i och med identitetspolitiken (till exempel förstnämnda lagförslag). Till fördel för transkvinnor som nu kan nästla sig in på separatistiska arenor.

Spelar kroppen inte längre någon roll, undrar hon, vad händer då med den feministiska kampen?

Men tvärtemot vad Ekis Ekman säger, reduceras vi ofta till endast våra kroppar.

Ferrantes romankaraktär Elena Greco hittar fristaden i dess motsats – knoppen, bland böckerna. Där kämpar hon för att fly hemkvarterets fattigdom och trånga kvinnoideal.
Men det kroppsliga håller henne ständigt tillbaka. Det är så omgivningen gång på gång envisas med att definiera henne.

På samma envisa sätt fortsätter Kajsa Ekis Ekman fastställa att en transkvinnas upplevelse av sexism omöjligt kan vara densamma som hennes ”cis-experience”. Baserat på ett antagande om transpersoners annorlunda kropp och uppfostran.

Om Ekis Ekman hade fått bestämma, skulle vi då stanna kvar i snäva könsroller för att kunna förenas kring exakt likadana erfarenheter, som är mer ”äkta”?
Jag tvivlar på att det skulle göra något gott för den feministiska kampen som Ekis Ekman säger sig värna om.

Om vi inte kan acceptera Elena Ferrante, som trots allt bara flyr sitt juridiska namn, är vi redo att tillåta transpersoner att lämna sin tilldelade könstillhörighet? Minst ett till juridiskt kön skulle i så fall underlätta den processen.

Med den kunskapen är det märkligt att Kajsa Ekis Ekman målar upp en bild av en värld där vi redan rör oss fritt mellan olika könskategorier. Tyvärr är det än så länge bara en utopi.

Sigrid Törnqvist