KRÖNIKA: Min farfar Förintelseöverlevaren

Att vara släkting till en Förintelseöverlevare är svårt att prata om av olika skäl. Att sälja tegel till nazisterna räddade Julias farfar undan Förintelsen.

Jag är barnbarn till en Förintelseöverlevare. Min farfar och hans mamma lyckades mirakulöst gömma sig undan nazisterna.

Även om jag inte definierar mig själv utifrån farfars historia, så tar det aldrig lång tid innan det definierar mig.

Ibland förminskar jag min familjs historia genom att påstå att min farfars pappa var omoralisk när han handlade med nazister för att rädda livet på sin familj.

Opa, som vi i familjen kallar min farfars pappa, ägde en tegelfabrik. Genom att sälja tegel och förhandla med djävulen så lyckades han rädda sin fru och son undan nazisternas utrensning.

Jag kan förstå att man är beredd att göra vad som helst för att dem man älskar ska fortsätta leva.

Jag kan antingen välja att utesluta att Opa handlade med nazisterna ur historien jag berättar för folk, men då kanske jag ljuger. Eller så berättar jag om det, med risken att folk höjer sina ögonbryn.

Men jag kan inte välja att inte säga något alls.

När vi hade historia i högstadiet och vår lärare berättade om andra världskriget så fick jag redovisa om min farfars bakgrund för klassen.

Börjar jag i en ny klass, dejtar någon ny eller pratar med kollegor på mitt jobb så dröjer sällan längre än några luncher ihop innan den informationen når ut. 

Det känns dock som att det aldrig blir rätt. Jag vet för lite. Jag känner för lite. Jag är osäker på om det är min historia att berätta.

Antingen målar jag upp det i proportioner som är stora och känslofyllda, eller så fjantar jag bort det.

Jag har judiskt påbrå och min farfar överlevde Förintelsen. Men bara på grund av att Opa sålde tegel till nazisterna.

Hur förstår jag något jag inte kan fråga om? 
När jag var sju år så dog min farfar. Som sjuåring så var jag inte gammal nog nog att varken förstå eller kunna prata med min farfar om detta.

Men när jag blev gammal nog att förstå så frågade jag min pappa om farfars historia?

”Han pratade aldrig med mig om det där” säger han och skickade mig vidare till farmor, hon kanske visste mer.

Farmor visade mig fotona, kläderna, passen och alla papper Oma sparat.

Det har samlats på saker. Det är lättare att samla på saker än minnena. För min farfar pratade inte om sina minnen.

Gemensamt för min farmor, min pappa och min faster är att de önskar att de hade frågat mer. Det hade kanske gjort det lättare för mig att bära denna familjehistoria där jag är ett barnbarn till en Förintelseöverlevare.

Men min farfar hade säkert skäl till varför han inte ville prata och till varför han inte ville minnas.

Men det gör det inte lättare för mig att veta vem jag är i detta. Jag kan titta på fotona, kläderna, passen och papperna. Men bara för att sakerna finns kvar så blir det inte per automatik min historia att berätta. Jag vet för lite. Jag känner för lite.

Julia Moegelin