KRÖNIKA: Melodifestivalen har nått början på slutet

Melodifestivalen är enligt Johan Christiansen på väg att utrota sig själv på grund av svågerpolitiken som genomsyrar hela tävlingen.

Att någon på en arbetsplats rekommenderar en inkompetent vän till en utlyst tjänst är numera det hetaste som finns. Det kallas networking. Utan networking kan du ha byggt rymdraketer ett helt arbetsliv och fortfarande inte anses lämplig för en tjänst som går ut på att stirra på en Billy bokhylla. 

Kontakter är allt. Du måste skaffa 40 nya kontakter på LinkedIn som bekräftar din kompetens medan du gör ett felfritt jobb. Lyckas du är dina framtidsutsikter till jobb goda. När man tittat på Melodifestivalen de senaste åren har det varit tydligt att kontakter, inte kompetens, har avgjort vilka som deltar i tävlingen.

Sveriges största folkfest har haft en spindel i nätet, Christer Björkman. Som artistansvarig sedan 18 år tillbaka är måste han vara den som gett Linda Bengtzing chansen att delta fem gånger. Därför blev jag hoppfull när det blev klart att Björkman skulle ersättas av Karin Gunnarsson. Hon sa “Jag är ny tävlingsproducent för Melodifestivalen, inte nya Christer Björkman” till Folkbladet. Men vad har egentligen ändrats? 

Linda Bengtzing är tillbaka för en sjätte gång i tävlingen och kammade hem en andra bottenplacering. Jan Johansen är den första ersättaren man ringer för att tävla en femte gång när Thorsten Flinck tvingats hoppa av. Känslan av att Björkman delat sin lista över roliga artister att ta en piña colada med är stark.

Årets programledare David Sundin, Linnea Henriksson och Lina Hedlund står förmodligen också med på samma lista. Alla har på olika sätt varit involverade i melodifestivalen förut som manusskrivare, firmafest-artist och som tävlande. När programledartrion står i Göteborg och skämtar om näthattar och sjunger ett för långt sångnummer om att alla goda ting är tre gör det för ont. Längtan efter underhållning framtagen med talang, inte kontakter, är total.

Det är svårt att inte fälla en tår när man tänker på Björn Gustavssons tolv år gamla stand up-rutin, Gina Dirawis roliga frågestunder från med artister i greenroom och Grotesco-gängets framförande av Tingeling. Det var underhållning. Att söka upp klipp från från förr blir en hälsosam paus från haveriet som nått nya nivåer i ett fullsatt, knäpptyst Scandinavium. 

När mello-ledningen tittar på årets tittarsiffror känner de nog ändå att dom har lyckats. 2,8 miljoner tv-tittare såg premiären av årets tävling. Det lär vara tillräckligt för att redaktionen ska skicka gratulationer till varandra på LinkedIn resten av våren. Sett till förra årets premiäravsnitt är det dock en minskning med 200 000, och jämfört med 2018 är det en minskning med 500 000 tv-tittare.

Utan programledare som kan få publiken i arenorna att i alla fall le, och artister som inte bara känner melodifestivalens ledning kommer tittarsiffrorna fortsätta att dyka. Notan på 25 miljoner kronor som vi alla är med och delar på känns inte längre motiverad. Vanvården av Sveriges stora folkfest är på väg att leda till en rejäl baksmälla. Gunnarsson håller på att krama det sista livet ur folkfesten och lämna ett gäng bakfulla paljettfanatiker utan en scen att stå på.

Text: Johan Christiansen