En underbar resa genom Skurup

SKURUP. En bil. Två reportrar. En modern tolkning av Nils Holgerssons klassiska resa.

För 110 år sedan publicerades den första delen av Selma Lagerlöfs klassiska roman Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Handlingen kretsar kring en pojke som förvandlas till en pyssling och som färdas genom hela landet på ryggen av en gås, en resa som bekant tar sin början i Skurup.

Än i dag är Nils Holgersson möjligtvis den person, trots hans fiktiva karaktär, som flest personer associerar med orten i fråga. För att fira Selma Lagerlöfs lilla hjältes ska Skurupsposten ge sig av på sin egen Nils Holgersson-resa – men i stället för att ta gåsen över Sverige har de tagit bilen för att upptäcka de kulturella höjdpunkterna i hans hemstad.

Tillvägagångssättet är enkelt. Resan ska ta sin utgångspunkt på Nils Holgerssongymnasiet, där vi ska låta första bästa Skurupsbo ge luft åt vad just hen anser är stadens viktigaste kulturella landmärke. Därefter ska vi fara bort dit och återupprepa proceduren.

Utanför Nils Holgerssongymnasiet träffar vi Gus Alineus. Han läser på transportprogrammet och han säger att ”kultur kan han ha och mista”. Men det finns ett biljardbord inne på skolan som han rekommenderar oss att ta en titt på. Således går vi dit.

Vid biljardbordet träffar vi Ulf Bokander. Att biljard är populärt på skolan råder det ingen tvekan om, enligt honom – ”det finns alltid någon som vill vara med och köra en runda”. 

Ulf Bokander berättar att han är en skolans jaktansvariga, en av lärarna som lotsar eleverna till en jaktexamen. Han säger att det är populärt, och att många av dem vill vara med och skjuta vildsvin utanför skolan. Sedan rekommenderar han oss att åka till Zimmermans backe, ”en av Skurups finaste platser”.

Vi tar bilen till Zimmermans backe, men vi läser fel på kartan och åker förbi infartsvägen. I förvirringen som följer försöker vi bena ut hur vi ska tackla denna oförutsedda miss – ska vi försöka köra tillbaka eller ska vi skita i hela grejen? När vi kör förbi en skylt som pekar mot Johannamuseet bestämmer vi oss för att vänta med backen och testa lyckan där i stället.

När vi når museet har det precis stängt för dagen. Vi knackar ändå på och hoppas på det bästa. Efter en liten stund hör vi steg från insidan, varpå dörren öppnas och man i sextioårsåldern tittar ut. Vi förklarar vårt ärende och han erbjuder sig att ge oss en privat rundtur på museet.

Mannen, som introducerar sig som Bengt Almkvist, berättar att han har jobbat på där sedan 1986, och att flesta av rariteterna som står uppradade i lokalerna – gamla veteranbilar, jukeboxar, teaterdekor, plastcyklar, med mera – ingick i hans fars samling. Vidare brukar föremålen lånas ut till filminspelningar, för att ge dem en tidstypisk touch (Hasse & Tage har bland annat begagnat sig friskt av denna möjlighet). Många bilder knäpps av de två reportrarna.

Vi funderar på om vi ska åka till Svaneholms slott, men vi bestämmer oss för att låta bli; vi är trötta och hungriga. För att avrunda resan åker vi till Zimmermans backe.

Den här gången tar vi rätt väg. Vid foten av backen träffar vi Anki Lindström, som är hitflyttad från Piteå. Hon säger att backen är en av hennes favoritplatser i trakten, och att hon genast blev nyfiken på kullen, med den kända lönnen på toppen, när hon flyttade dit. Hon säger att kullen förmodligen är ett trevligt ställe för kärlekspar. Vi traskar upp för kullen och tar en titt på utsikten. Den är mycket riktigt fin.

Sedan sätter vi oss i bilen, än hungrigare och tröttare nu, men till vår besvikelse kan vi inte få igång motorn; det verkar vara något fel på nyckeln. I en timme sitter vi sedan i skuggan av lönnen och tjurar, i förmodan om att bilbatteriet har dött. Sedan visar sig att vi har råkat sätta på rattlåset.

I och med det är vår underbara resa genom Skurup slut.

Text: Jonna Dylan & Marcus Bornlid Lesseur
Foto: Jonna Dylan & Marcus Bornelid Lesseur