Folkets Hus kämpar för sin överlevnad: ”Kultur är inte bara att blåsa i en trumpet”

SKURUP. För 50 år sedan hade många i vår förening inte sett världen än, våra 60-åringar var småpojkar och vi, som nu är 80 år, var i vår livssommar.” (Jubileumsskrift Arbetarnas Fastighetsförening i Skurup) Broschyren är en av många som ligger på hög. Daterade till 1967 och 1991 är de minnet av en förening som varit en del av Skurup i över ett sekel. Ulla strör ut dem över bordet och visar stora salen. Hela den bortre kortsidan upptas av en enorm väggmålning. Kvinnor och män, arbetare med röda flaggor, bygger Folkets Hus.

Det är Ulla Larsen som tar emot på Folkets Hus i Skurup. Som ensam anställd är det hennes uppdrag att se till att saker fungerar som de ska. Hon sitter med blanketter om omställningsstöd, planerar fester och försöker driva föreningen i en annan riktning. Berättelsen böljar, men utgår ifrån en uppväxt som präglats av gemenskapen som fackföreningsrörelsen erbjöd.
– Jag minns att man fick betala en billig peng och så fick man gå på fest. Det fanns en större gemenskap då.

Ulla Larsen pratar om skjutningar i drogrelaterade gänguppgörelser. Hon pratar om utsatta områden där tonåringar får den första dosen gratis och sen fastnar. Hon berättar om sin egen rädsla som mamma. En bit in i berättelsen om samhället kommer hon av sig och frågar sig själv vad det egentligen har att göra med frågan (som handlade om hur Folkets Hus borde vara) och påminner sig själv:
– För att det är vad Folkets Hus ska vara. Ett ställe där hela familjen ska kunna vara. Det som sitter här inne, säger hon och pekar på sitt hjärta.

Magdalena Hasselquist, som är regional strateg inom den nationella samlingsorganisationen Folket Hus och Parker, berättar att föreningarna har samma syfte idag som de hade för hundra år sedan.
– Vi startade för att folk behövde platser att mötas på. Det behövs fortfarande. Stora satsningar har gjorts inom speciellt utsatta områden.

Magdalena berättar om en rörelse där många behövt sälja sina folkets hus och parker. Samtidigt, betonar hon, växer nya folkets hus fram, Folkets hus-rörelsen som startade i en tid av folkhemsbygge, nykterhetsrörelse och arbetarorganisationer har med åren förändrats i takt med att samhället också gjort det.
– I många av de mindre orterna finns det idag möjligheter att ta del av kultur i de lite större städerna. Folk i Skåne åker in till Malmö och klubbar eller in till Ystad om helgerna, då blir fokuset för Folkets Hus och Park främst att bedriva uthyrningsverksamhet.

I Skurup ägs både Folkets Hus och Park av samma förening som ägt dem sedan de öppnades.  Det är tydligt att det finns stora utmaningar med att ha kvar och utveckla en samlingspunkt för bygden.
– Det är inte lätt att få hit ungdomarna. I Malmö kan man festa hela natten, medan vi bara har serveringstillstånd till klockan 1, då har festen precis börjat. När jag var yngre hade vi större respekt för ungdomarna, vi såg dem inte över axeln, säger Ulla Larsen.

Ett annat hinder för föreningen är den ekonomiska biten. I Skurup har verksamheten i princip varit på paus under pandemin. För att gå runt har bidrag från riksorganisationen, staten och kommunen varit helt nödvändiga.

Ulla har själv varit permitterad och ser bistert på framtiden, om ingenting görs:
–Vi går vanligtvis knappt runt. Politikerna har sänkt våra bidrag, år efter år. Jag tror inte kommunen är ett dugg intresserad av Folkets Hus och Park.

I Skurup är det ett namn som är lite större än de andra.
–När Perikles är här fyller vi alltid parken. Jag vet inte varför det är just Perikles, men folk blir som galna. Perikles, Sannex och Fernandoz – Skånska dansband och folkkära musiker som är stora på de skånska slätterna och ett sätt att särskilja sig från nattklubbar och publiv i storstäderna.
– Men de är så svåra att boka. Det är ofta de är uppbokade i flera år.

När intervjun lider mot sitt slut och tåget mot Malmö snart ska gå sammanfattar Ulla mötet med att ge sin syn på kulturinstutionerna idag.
– Kultur är inte bara att man, till exempel, blåser i en trumpet.

Text: Philip Lidgren & Jesper Friman