“Jag försöker intala mig själv att jag har rätten att skriva”
SKURUP/MALMÖ. Litteraturen verkar stå inför ett vägskäl. Unga idag läser allt mindre, medan kulturdebatten rasar kring den unga poesins ironi och exklusivitet. Skurupsposten besöker mingelinfernot som uppstår när det är litterär uppläsning på pizzeria Rex i Malmö.
– Jag märkte det på bokmässan, det är elitismens inferno där. Det krockar med det vi försöker göra, säger Lovisa Eriksson, 24, deltagare på Skurups skrivarlinjes fortsättningsår och konferencier för skrivarlinjens första litteraturuppläsning för hösten.
I Malmö dyker det titt som tätt upp nya litterära tidskrifter och tillställningar som till stor del är oetablerade inom branschen. Med närhet till utbildningar som Skurups folkhögskolas skrivarlinje, tidskrifter som Akademiska Föreningens Ordkonst, samt tillställningar som MalmöTxt, är Malmö en stad med en relativt stark ung litterär scen.
Förra hösten startade Skurups skrivarlinje sina egna läsningar, ett evenemang som numera är döpt till Katabasis. Katabasis är ett uttryck för att gå ner i underjorden och komma upp med nya insikter, vilket Lovisa Eriksson förklarar på scenen i pizzeria Rex källare vid Nobeltorget i Malmö.
Det är en spänd stämning i källaren inför höstens första läsning från Skurups skrivarlinje. I den trånga källarlokalen har besökarna svårt att få plats bland de uppradade stolarna, och scenen består av en lastpall och en röd persisk matta. Utsmyckningar inkluderar en inte så omsorgsfullt upphängd ljusslinga och en mannekäng av ett kvinnligt torso. Det står uppradade digitalkameror på fönsterbrädet, som blickar över publiken tillsammans med en övervakningskamera i ett av scenens hörn. Källaren inrymmer tre bilder på ölglas och ett litet skynke som avskiljer läsningen från trappan till övervåningen. Väggarna pryds av utskrivna QR-koder, fästa med knagglig tejp, som går till skrivarlinjens swish-nummer – ifall man vill köpa deras antologi.
Är det alltid samma personer som alltid kommer på era läsningar?
– Det händer väl, det hade man kunnat jobba på, vi är egentligen bara glada att det fylls på och att folk kommer över huvud taget. Ibland är vi väldigt få och alla känner alla, och ibland ser man nya ansikten, svarar Erik Hultin, 29, deltagare på Skurups skrivarlinje och en av de som står på scen ikväll. Han anser kvällen som lyckad eftersom mycket fler människor än förväntat kom.
Att öka tillgängligheten för litteraturen verkar vara något som många från skrivarlinjen och läsningen är måna om.
– Jag gillar inte uppradade stolar på läsningar, även om vi hade lite av det nu. Hade jag fått välja hade alla läsningar haft hängmattor, säger Samantha Ribeiro Johansson, 24, som är deltagare på Skurups skrivarlinjes första år och läser prosa på kvällens scen.
– Det kan vara så stela evenemang, folk vågar inte ens byta vilket ben de väger på för att det ska göra ljud. Man bör ändra på den stämningen, ju fler som känner sig välkomna, desto bättre, tycker Lovisa Eriksson.
Att det är obekvämt och stelt på litterära uppläsningar är de inte ensamma om att tycka.
– Jag har hört talas om att många har negativa eller obekväma första upplevelser av läsningar, berättar Vanja Olsson, 25, från publiken.
Vad som är orsaken till det obekväma verkar dock inte helt tydligt. Kanske är det anspänningen hos publiken, som bävar inför att känna sig bortkomna av texterna.
– Innan jag gick skrivarlinjen kunde jag tänka att det var mitt fel om jag inte förstod en text under en läsning, men nu känner jag att det också kan vara att folk läser text som är otillgänglig, säger Lovisa Eriksson.
Relationen mellan publik, text och uppläsare kan beskrivas som komplex. Möjligen är det den relationen som skapar en tryckande stämning när texter ska läsas högt i ett utvalt rum.
– Poeter är pretentiösa, de försöker låta sofistikerade och smarta men de säger inte det de tänker utan vad de tror folk vill höra. To appeal to the public opinion, så att säga, menar besökaren Sam Raksutthee, 23.
Hade du själv kunnat tänka dig att läsa upp poesi?
– Det hade jag aldrig vågat. Om jag hade gått upp nu på en open mic oförberedd hade jag bara AHHHH! ropar han.
– Jag tycker det är väldigt modigt av folk att gå upp och utmana sig själva liksom, det är häftigt. Det tar väldigt mycket att stå på en scen och läsa upp en text man skrivit som ofta är personlig.
Med ett fokus på poesi kan man förstå att de litterära läsningarna känns främmande, då poesi och diktsamlingar inte utgör någon större kioskvältare. Samtidigt kan texterna som läses under kvällen karakteriseras som ett slags episk poesi, med ett närvarande berättande, långt ifrån en fragmenterad eller dunkel gestaltning. Flera läser även prosa, som består av utdrag ur roman- eller novellprojekt.
Just tillgänglighet är ett ledord för Katabasis evenemang.
– Ikväll kommer ni få höra texter av vanliga människor, informerar Lovisa Eriksson, följt av försiktiga skratt.
Hon syftar på skrivarlinjens koncept “open call”, där vem som helst får anmäla sig till att vara med. Ansökan till open call stängs ned en tid innan kvällen, och begränsas i mån av plats. Under kvällens gång kan även publiken spontananmäla sig till att stå på scen.
Kvällens läsning pågår i strax över tre timmar, med två pauser. Totalt blir det tjugo läsningar, varav tio kommer från skrivarlinjen, en från den inbjudna poeten Ylva Gripfelt, samt fem förberedda open calls och fyra spontana. Ändå verkar de som läser upp under open call inte vara vem som helst.
Joel Gerhardsson, 27, är en av dem. Han har varit på uppläsningar tidigare och ägnar sig vanligtvis åt standup, och menar att stämningen är avgörande för en lyckad kväll.
– Det är viktigt att kunna läsa poesi i en avslappnad miljö. Rex är inte som ett bibliotek eller annat ställe, här finns det öl och det är inte en lika formell stämning. Inte så uptight som det kan vara, utan här kan folk bara trilla in, säger han.
Att litteraturscenen är en klubb för de redan invigda är ingen främmande tanke för deltagarna på Skurups skrivarlinje, som vittnar om en särskild kultur bortom texterna.
– Jag är hela tiden medveten om att det finns en tydlig hierarki i den litterära världen, eftersom kultursidorna fokuserar på vissa unga poeter eller författare. Det är tråkigt att det är så viktigt med mingel och kontakter, säger Lovisa Eriksson.
– Det är ett mingelinferno, men det är också samtiden. Den moderna kapitalismen finns i alla yrken, även om det låter klyschigt. Bokmässan kändes som när jag var fjorton och skulle åka till Almedalen med ett ungdomsförbund, säger Samantha Ribeiro Johansson, och tillägger att hon försöker ställa sig utanför det, för att hon inte orkar bry sig.
Den litterära mingelkulturen kan sägas vara nära förknippad med den egna identiteten, och vilket namn eller erkännande man har i branschen.
– Många i klassen har ångest över att de inte har en mingelpersonlighet… Jag upplevde en stor skillnad kring hur andra uppfattar mig efter att jag kom in på skrivarlinjen. Jag tror att det beror på att Skurups och Biskops-Arnös skrivarlinjer har ett erkännande. Men det kan också vara att det är jag själv som upplever det så, säger Lovisa Eriksson.
– Jag försöker intala mig själv att jag har rätten att skriva, att litteratur också kan vara viktigt, även om alla typer av konstnärskap kräver något mått av narcissism. Trots det måste man komma ihåg att kultur och demokrati hör ihop, och att det är det som gör litteraturen viktig. Man måste inte skriva något som är viktigt för andra, men rummet ska alltid vara tillgängligt för alla, säger Samantha Ribeiro Johansson.
I slutändan är däremot inte den yttre bilden av litteraturscenen det som tycks vara avgörande för unga som skriver.
– Det som är mest jobbigt med att vara en skrivande människa är att det är dåligt ekonomiskt och att typ ingen kan leva på det, och då är åsikter om poeter det minsta problemet, menar Erik Hultin.
Efter att läsningarna tagit slut blandas poeter och åhörare samman, i vanlig ordning. Spontana konstellationer uppstår då alla stannar för att smälta in bland pizzeria Rex övriga besökare. Under kvällen har de druckit öl och spelat biljard, omedvetna om de nervösa ansträngningar som ägt rum i källaren under dem.
Det är i sådana hörn av vardagen som Malmös litterära scen fortsätter att växa fram. Det enda som krävs för att delta är att man kan avvara tre timmar av en onsdagkväll, och att man lägger lite pengar på en öl.
Text: Johanna Ihse och Alice Tranaeus