Livet efter sonens död

SKURUP. En mor och en syster sörjer sin son och bror som misshandlades till döds 2014. Tre män döms till fängelse för grov misshandel. Tre år går och nu är en av männen häktad för ett mord.
När Anita Richt fick höra att det var samme gärningsman som blev dömd för misshandeln som kostade hennes son livet som greps för mordet på Kristianstadsgatan i Malmö revs gamla sår upp igen. Det hade börjat kännas lättare efter sonen Andjelos Biscans senaste födelsedag förra året. Men nu kom allt tillbaka igen. Var man än läste på internet och sociala medier drog de upp sonens död igen.
–Det finns otroligt många människor i samma sits och de kanske behöver höra någonting av andra. Först tänkte jag att jag inte ville ställa upp på intervjun och gå igenom allt en gång till, men sen ändrade jag mig. Jag tror aldrig att man kommer över något sånt, säger Anita Richt.

Först kom chocken. Sen sorg, ilska och hat. Sen återstår bara acceptansen.
–Jag har varit med om så många dödsfall i mitt liv att jag har varit tvungen att lära mig att ta sånt. Värst var det när min make och Andjelo dog. Jag kände dock att jag inte behövde någon professionell hjälp, jag hade både vänner och barn att prata med. Mina vänner har känt mig länge, när jag pratar om det som hände med dem så pratar de också. Redan när jag jobbade på ett distributionscenter här i Skurup och Andjelo var tonåring kunde jag prata med mina arbetskamrater om allt jävelskap han höll på med. Det gjorde det så mycket lättare, man undvek massa snack bakom ryggen, säger Anita Richt.

Hon är medveten om att Andjelo ställde till med problem och det förnekar hon inte. Hans liv kantades av missbruk och bråk. Men de sista åren hade han försökt skärpa sig. Han hade precis fått en lägenhet och han umgicks mycket med sina två barn från det senaste förhållandet.
–Andjelo var aldrig sen med att slåss. Men han slogs inte bara för sig själv. Var någon dum mot hans kompisar så slogs Andjelo för dem. Jag väntade mig att någonting skulle kunna hända honom, men inte att det skulle gå så långt som att han skulle bli mördad. Jag kan inte förändra något, men jag kan inte sluta leva heller, jag har två andra barn. Man måste acceptera och inte glömma att gå vidare, säger Anita Richt.

Andjelos syster, som är ett par år äldre än Andjelo minns dagen väl. Hon fick reda på det som hänt via ett meddelande på Facebook. Det var en lördag i början av oktober 2014 och hon stod och bakade kanelbullar åt Andjelo i köket. Samtidigt som hon såg en polis-mc genom fönstret så ringde hennes telefon.
–Personen berättade att det hade varit ett mord i parken… jag tänkte inte alls på att det kunde vara Andjelo. Han hade varit sjuk och spytt, jag var säker på att han var hemma, sen får jag ett meddelande på Facebook:

”Är det sant det jag hört, stämmer det att Andjelo blivit mördad?”

Andjelo Biscan hade hamnat i bråk med tre män utanför Folkets park i Skurup. Det slutade med att han blev knivhuggen till döds.
En man som tidigare har varit nära vän med Andjelo blev dömd för mord och fick 15 års fängelse av tingsrätten. Straffet blev dock omvandlat av hovrätten till två års fängelse för grov misshandel. Hovrätten bedömde att mannen dömts på indicier av tingsrätten. Det är den 33-årige man som nu är häktad för mordet på Kristianstadsgatan i Malmö.

Skurup är en liten by med drygt 7 500 invånare. Många i byn har bott här väldigt länge och många känner varandra, inte minst Andjelo som hade svårt att hålla en låg profil. Familjen upplever att de fått mycket stöd av människorna kring dem och de uttrycker stor tacksamhet för både polisen och andra människor som engagerat sig. Men det fanns även människor som inte visste hur de skulle bemöta familjen.
–Det var människor som jag känt länge som gick över gatan när de såg oss. Om vi kunnat prata innan, så kunde vi prata då också, men människor vet inte hur man ska hantera en sån sak.

Samtidigt fanns det människor som anklagade Anita Richt för vad det hade blivit av med Andjelo.
–Men det kom alltid någon annan och försvarade oss. De som snackar skit om honom kände inte honom och det är inget att bry sig om. Det är mina egna tankar som räknas, säger Anita Richt.
–Vi var alltid där när han behövde oss. När jag fick reda på att han börjat missbruka så låste jag in all min medicin. Ofta bad jag någon annan i familjen prata med honom för att se om han var påverkad för att jag själv inte kunde avgöra det. Men till slut når man en gräns där man inser att man inte kan göra något. Andjelo var Andjelo, säger hon.

Anita upplevde Andjelo som ett barn utan problem tills han kom in i tonåren. Han var social, levnadsglad och spelade fotboll. Huset var alltid fullt med Andjelos vänner.
–Jag fick alltid ringa de andra barnens föräldrar för att höra om de visste att deras barn var hos mig. Den nu häktade mannen var här väldigt mycket också. Då trodde jag aldrig att något sånt här skulle kunna hända. Jag vet att hans mamma mådde väldigt dåligt efter händelsen. Nu när det kom en till smäll efter mordet i Malmö kan jag inte alls tänka mig hur hon mår. Hade Andjelo gjort något sånt vet jag inte vad jag skulle ta mig till, säger Anita Richt.

Anita Richt berättar att hon ofta fick vara extra uppmärksam på sin son när han var i tonåren och i tidig vuxen ålder.
–När det var dans i parken var jag alltid där efteråt för att möta upp honom, för jag var inte säker på att han skulle komma hem som tänkt. När han började komma upp i vuxen ålder så var jag där och hackade på honom trots att han ansågs vara vuxen. Men jag såg inte det vuxna i honom. Han tog inte det ansvaret en människa gör som vuxen, säger hon.

När Andjelo passade hans barn från sitt sista förhållande så kunde man dock se en markant skillnad.
–Han var ju väldigt glad för sina barn. Han hade kunnat göra allt för dem. Han var helt okej trots att det tog slut med barnens mamma. Men när barnen var hemma hos henne så var det precis som om han kunde börja leva djävul igen, säger Anita Richt.

Detta är något som var genomgående hos Andjelo. Den dagen han blev mördade så hade han dagen innan varit så pass sjuk att han spydde.
–Han låg hemma hos mig och spydde, men ändå gick han ut. I min värld så är man hemma när man är sjuk, säger Anita Richt.

Tiden kring begravningen var väldigt jobbig för familjen. Det tog flera månader innan Andjelo begravdes eftersom polisutredningen tog lång tid. Direkt efter misshandeln i Folkets park var Anita Richt införstådd med att hennes son var död.
–Det gällde bara att börja bearbeta det direkt Men det var en otroligt jobbig period, speciellt med tanke på att vi inte fick se honom, säger hon.

Men för Andjelos syster var begravningen en brytpunkt. Fram till dess hade hon inte riktigt accpeterat att Andjelo var död. Fortfarande idag är han ständigt närvarande hos henne.
–Jag besöker inte hans gravplats så ofta. Han finns alltid här, hos mig. Det händer ofta att jag ser något sjukt på TV och tänker på att jag ska ringa Andjelo och säga det. Men det går inte.
–Jag är tacksam för att han inte var själv när han dog. Ett av vittnena höll om honom. Varför ska man leva livet obemärkt, när man kan ge det en ordentlig jävla avslutning säger Andjelos syster och minns honom som en riktig jävelunge.

För familjen var Andjelos barn en viktig del i bearbetningen.
–Man måste visa en annan sida för barnen. Jag kan inte sitta och gråta inför dem. Då blir de själva dåliga. Så det var jobbigt strax efter begravningen. Men de fick mig att skratta. Det tog lång tid att börja skratta på riktigt igen. Det är föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn. Men märker jag att att det börjar gå snett så kommer jag säga ifrån, både till föräldrarna och barnen, säger Anita Richt.

I dag är är hon 71 år och pensionär. Hon har bott i Skurup sen mitten av 80-talet. Hon bor själv med sin hund Trollet, men hon umgås mycket med sina barnbarn och resten av familjen.
–Jag skaffade honom ett par dagar efter att min make gått bort. Vi hade fyra pekingneser tidigare, men strax innan pensionen bestämde vi oss för att inte skaffa fler, i stället tänkte vi resa oftare till Kroatien.

Hennes man kom från Kroatien och de träffades hos en av Anitas väninnor 1970, bara några månader efter det så gifte de sig. De var gifta i 40 år innan maken gick bort.
–Jag minns att jag var nervös när vi berättade för hans mamma om vårt giftemål, jag hade ju redan ett barn. Men hans mamma sa att om han vill ha kon så måste han ta kalven också, säger Anita Biscan och skrattar.

TEXT:Enes Mehmedagic
FOTO:Enes Mehmedagic

Fotnot: I Sverige kan anhöriga till mordoffer ta kontakt med RAV (Riksorganisationen anhörigstöd för våldsdödade).