Den ofrivillige Dynamit-Harry

KRÖNIKA. Grabben gillade poesi. Men i akademiska familjer gör man inte pappa upprörd. Så här gick det förmodligen till när Alfred Nobel tvingades bli världens mest kända uppfinnare. 

Alfred Nobel. En enkel man. En cykelentusiast som ägnade sig åt dikter. Hans pappa, Immanuel Nobel, en medioker ingenjör med budgetproblem.

Det många inte känner till om Alfred Nobel är hans konstnärliga ådra. Med intresse för språk och diktande, drömde han om det dekadenta konstnärslivet. Rödvin och sena nätter.

Men fader Immanuel stod i vägen. Vreden visste inga gränser när lille Alfred satt och läste poesi om dagarna.

En kväll satt Alfred på sitt pojkrum. Han fantiserade om en resa i kulturens trånga men härliga korridorer. Dramaten, det är där det händer.

Nog blev det allt en resa. Men inte den som Alfred hoppats på. Immanuel bokade första bästa biljett över Atlanten och skeppade iväg sonen på kemikurs i USA.

Krossade drömmar om litteratur ersattes av Alfreds naturliga talang för att krossa berg.
Hem från Amerika kom sonen Immanuel alltid önskat sig. En duktig version av honom själv. En sprängmedelsexpert.

Experimenterandet tog fart. Alfred och Immanuel ”dygnade” i labbet. Ihärdigheten bar frukt. Dörren som varit stängd ett par år öppnades upp med ett brak.

Ut klev Alfred och Immanuel. Dynamiten var född.

Alfred Nobel blev kändis över en natt. Det bildades bolag. Pengar lades på hög. Det goda livets era var inledd.

Men det verkliga livets tjuren Ferdinand led. Född till att stå i labbet, men med en önskan om att sitta under korkeken och skriva av sig.

Istället för att hänga med hipsters i Svenska Akademien fick Alfred umgås med ett gäng torra fysiknördar.

Efter Immanuels död kunde Alfred slappna av. Han flyttade till San Remo och cyklade omkring bland blommor och blad.

Ibland slog han sig ner under ett träd och skrev några rader. Men han var gammal. Ett liv hade gått till spillo.

Hur hämnas man då? Hur ger man igen för ett liv fyllt av framgång och uppmärksamhet?

Jo. Man testamenterar.

Alfred Nobels sista önskan gick i uppfyllelse. En gång per år ska ett gäng framstående plugghästar samlas i en stor sal.

Långa tal ska hållas. Fanfarer ska spelas. Kläder som måste kemtvättas är ett måste. Och det ska aldrig ta slut.
Det var Alfreds sista önskan.

Så nu sitter han där uppe bland molnen och bundar med Karin Boye. Klädd i mjukisbyxor med dikthäfte i hand. Och tittar ner med ett snett leende.

Nu vet de hur jag hade det.

Text: Per Bernard
Foto: TT