Det fruktansvärda med att gå på bio

Idag är det alla hjärtans dag och ikväll ska jag se Titanic på bio med min pojkvän. Ja, jag vet hur det låter. Men det finns en sak med bioupplevelsen som är fruktansvärd. Ikväll kommer jag uppleva det, och jag är orolig.

Jag vet att du varit med om det. Du har känt det i hela kroppen. Jag vet det, för jag har sett det. Dina föräldrar har också upplevt det, och deras föräldrar och deras föräldrar. Iallafall sen 1896, för det var då den första biografvisningen ägde rum. 

I julas. Min pojkväns familj har en tradition som innebär att hans pappa varje år köper biobiljetter till hans mamma, och så går hela familjen och allas respektive på bio. Den här julen gick vi och såg filmen om Whitney Houston – “I wanna dance with somebody”. All musik i filmen kommer från Whitney Houston, så Naomi Ackie som spelar henne mimar. Vi fick se henne gråta, skrika, skratta och många av oss grät också. 

Jag kände på mig att det skulle hända.

Det är så självklart, så förutsägbart. Ändå var det en del av mig som försökte glömma det, förtränga det. Jag tänkte: Kanske händer det inte den här gången. 

Hur kunde jag vara så naiv? 

Det var helt enkelt oundvikligt. 

Det händer efter filmens sista scen. När eftertexterna kommer. Det där. 

Den mörka salongen vaknar till liv igen. Lamporna tänds sakta. Det är i precis det ögonblicket det händer. Du ställer dig upp, ett par popcorn trillar ner till golvet. Du ler lite lätt. Du tittar mot din kompis, eller partner, låser fast blicken. Ni båda vet. Du tar ett djupt andetag. Du, och alla andra i salongen, är fulla. 

Av insikt.

Filmen har ändrat något hos dig. Du är inte samma person som när du klev in i salongen och ingenting är som förut. Det finns ett före och ett efter. Jag vet det för jag kan se det i din vilda blick. När du går mot utgången tittar du inte tillbaka.

Jag är orolig för vad som kommer hända ikväll. Min pojkvän har aldrig sett Titanic. Kommer han försöka söka min blick, när eftertexterna rullar? Kommer han ta min hand, hålla den på vägen ut, kommer han trycka den? 

Snälla, låt hans ögon förbli torra och tomma när mörkret försvinner. Låt honom vara befriad. 

Låt honom aldrig komma till insikt.

Jag tror inte på det, men jag kommer fortsätta hoppas.

 
Text: Pauline Olsson Ghoreishi