En väg full av tvivel mot Paralympics

SKURUP. I mars nästa år lämnar Rasmus Lundgren träningslokalerna i Skurup för Paralympics i Sydkorea. Landslagsspelaren i paraishockey vet att det kan bli hans sista stora mästerskap.

Rasmus Lundgren lägger ljudlöst ner hantlarna på mattan. Med Josefine Sidnor som sin personliga tränare kör han ett tidigt morgonpass på Hälsopunkten i Skurup. Han tränar fem dagar i veckan, ibland flera gånger om dagen, för att kunna tävla på elitnivå – men också för att klara av vardagen.

– Just nu är jag ganska sliten, säger Rasmus Lundgren.

Det är mindre än fem månader kvar, konstaterar han. Rasmus Lundgren har tankarna på resan till Pyeongcheang i Sydkorea i mars. Det blir fjärde gången som 26-åringen deltar i Paralympics, motsvarigheten till olympiska spelen för parasport (handikappidrott).

– Tidigare har jag skapat en stress inom mig där jag har tänkt på det varenda dag. Nu har jag försökt coola ner mig lite. Jag försöker separera jobbet och idrotten, säger Lundgren, som även arbetar på ett plåtslagarföretag i Tomelilla.

På de tre senaste försöken har Sverige inte slutat bättre än sexa i Paralympics. Rasmus Lundgren har därför ett stort sug efter medalj. Den här gången är det dock annorlunda. Någonstans har han förlikat sig med tanken på att det eventuellt kan bli hans sista stora mästerskap.

– Det går i perioder. Det är inte lätt att hålla motivationen uppe varje dag i så många år. Jag har kommit till en punkt där jag känner att jag vill försöka vara mer delaktig i det sociala livet. Det är något jag har behövt välja bort i alla dessa år för att hockeyn gått först. Nu vet jag ärligt talat inte vad som går först.

– Hockeyn har betytt jättemycket för mig. Det har liksom präglat mitt liv ända sedan jag började vid sju års ålder. Även om jag inte alltid håller på så kommer det alltid att vara en stor del av mig och den jag har varit.

Rasmus Lundgren tar ny luft. Han betonar: det är inte så att han ångrar sitt livsval.

– Nej, det är något jag accepterar. Mina vänner accepterar det också. Alla har accepterat mitt beslut. Oavsett om man går skilda vägar med sin flickvän, sin idrott eller sitt jobb är det liksom acceptans det handlar om. För min del i alla fall.

Det är svårt att tro att han redan har varit med i tre Paralympics tidigare. I mer än halva sitt liv har han funnits med i Sveriges landslag i paraishockey, det som tidigare kallades kälkhockey.

Lundgren kan skryta med att vara den yngsta som någonsin har representerat sitt land i paraishockey i Paralympics. Som 13-åring blev han uttagen till spelen i Turin 2006.

– Den känslan glömmer jag nog aldrig. Först kom det som en chock. Jag var liksom inte beredd på det. Jag hade bara gjort ett EM innan. Sedan när jag började greppa det kom alla glädjetårar.

Paraishockeyn har blivit en familjeangelägenhet för Rasmus Lundgren. Pappa Jörgen har varit både förbundskapten för landslaget och tränare för klubblaget FIFH Malmö. Genom åren har de sett sporten växa till nya höjder i Sverige.

Men det kan bli ännu bättre.

– Sverige har varit en ledande nation inom kälkhockeyn och vi vill tillbaka dit. Men då behöver vi mer medel för att göra det. Parasportförbundet har många idrotter att satsa på, så självklart blir vi aldrig riktigt nöjda. Jag ska inte säga att det är dåligt, men det är inte bra heller. Vi är inte nöjda förrän vi står på toppen av tronen igen, säger Rasmus.

Lundgren återgår till träningen. Josefine Sidnor har förberett fler övningar som ska göra honom ännu starkare och bättre på isen. Om fem månader ska han vara i toppform. Vad som händer efter det funderar han inte så mycket på nu.

– Motivationen är det inget fel på. Vi får se. Fortsätter jag så fortsätter jag. Jag tar ett år i taget, säger han.

Text och foto: David Carlsson