Ett år senare kör Alen Kaljaca fortfarande till Ukraina

När Ryssland invaderade Ukraina för snart ett år sedan hämtade Alen Kaljaca sin frus familj vid den polsk-ukrainska gränsen. Ett år senare har familjen rest tillbaka, men stödet till landet fortsätter genom hjälporganisationen Sweden Help. Att hålla intresset uppe har visat sig vara svårt, och det land flyktingarna möter lämnar mycket att önska. 

Dimman rullar in från havet, och även om våren är på väg är Malmö kyligt. Inne på McDonalds vid Hyllie station sitter Alen Kaljaca och får en paus innan han ska vidare från sitt vanliga jobb till sitt företag. Det låter hektiskt, men enligt honom själv är det inget jämfört med hur det var när kriget bröt ut. 

– Nu börjar det bli bättre. Där i början var jag var inte på jobbet i tre månader. Nu springer vi inte från dag till dag, säger han och menar att arbetet blivit mer långsiktigt. 

Tre månader, där allt fokus var på att hjälpa sin ukrainska frus hemland. Det var egentligen inte planerat att han skulle starta en hjälporganisation.

– Det bara blev så. Det var trevligt att hjälpa folk, säger han.

Vad som började som ett lokalt initiativ i Skurup har nu blivit en organisation spritt över flera orter. Från att ha haft sitt första provisoriska lager i en lada, och ordnat leveranser när de hade fordon och chaufförer tillgängliga, är arbetet idag mer organiserat och Sweden Help samordnar sitt arbete med andra organisationer. Ett arbete som är högaktuellt.

– Enligt mig är det värre nu än någonsin, de är i den jobbigaste fasen av kriget, säger han med hänvisning till bland annat den ryska mobiliseringen.

Den 24 februari är det ett år sedan krigsutbrottet, och för befolkningen i Ukraina har kriget tvingats bli en form av vardag.

– Det är ett starkt folk. Folk lever vidare som ingenting, men på kvällen är allt ljus släckt. De har inte mycket till val.

Trots detta är hjälpen från allmänheten mindre självklar nu än det var i början. Alen har tidigare uttryckt att folk inte verkar bry sig lika mycket nu som vid krigets utbrott. 

– Jag kan få frågan om det fortfarande är krig i Ukraina, säger han.

Även Sveriges hantering av de ukrainska flyktingarna möter kritik. 

– Vi har haft många här med högre utbildning, perfekt engelska och referenser. Som bäst får de städjobb, säger Alen.

De flesta tvingades leva på låga bidrag, och många av de som Alen hjälpt hit har rest tillbaka till Ukraina. Enligt honom är det till stor del på grund av att de inte kommer in i det svenska samhället. De har inte haft rätt till Svenska för invandrare  i de flesta kommuner, och de har inte rätt till tillfälligt personnummer. Saker som är avgörande för att kunna få det att funka i det moderna Sverige.

För några har integrationen fungerat. Alen berättar om en ukrainska som idag jobbar som tolk. Även mammor med barn har hittat en stabilitet här som de annars saknat, och barnen trivs i svenska skolor och förskolor. Fokuset för Sweden Help har dock blivit att skicka hjälp till Ukraina framför att hämta hit människor. 

– Kläder är inte eftertraktat längre, det är mat och medicinsk utrustning. Särskilt mat med lång hållbarhet, säger Alen. 

Organisationen är glad för all hjälp de kan få, särskilt frivilligt arbete. Volontärer är den största bristvaran, och Alen uppmuntrar alla att hjälpa till med vad de kan, från muskelstyrka till administration.

– Att få tre kvinnor på 65 att fylla tre lastbilar, det känns inte rätt, säger han om bristen på frivilliga. 

Han är dock oerhört glad för all hjälp de fått hittills.

– Jag vill tacka alla som hjälpt på alla sätt de kunnat. De vet vilka de är, säger Alen. 

 

Text: Ottie Marusarz & Marcus Mathiesen