Tårtkalas och manikyr på äldreboendet

Vi  blir allt äldre, mår bättre och när det väl är dags att flytta in på äldreboendet så trivs vi. Det visar socialstyrelsens nya rapport. Även de boende på Lillgården i Skurup får ta del av livets goda.

Alve Andersson kommer inrullandes in till det gemensamma finrummet på äldreboendet Lillgården.

– Du har fått blommor, ropar en av undersköterskorna och tar fram den inpackade bukett som hon ger till honom.

Alve fumlar lite med det bruna pappret och snart tittar en rosa hortensia fram. Ett kort är fäst i en stjälk. Alve får på de starka glasögonen, plirar och läser ” Grattis på födelsedagen, önskar barnbarnet”. Och ett litet paket med fin choklad ligger med också. Alve ler stort. Det är hans födelsedag och med sina 96 år är han äldst på Lillgårdens äldreboende i Skurup. Idag firas han ordentligt med tårtkalas.

– I morse fick du också en liten hutt, den gjorde väl gott? säger undersköterskan Susanne Nilsson och blinkar mot Alve.

De flesta äldre mår bra på äldreboenden runt om i Sverige. Det konstateras i den rapport som publicerades av Socialstyrelsen i veckan. Undersökningen visar att 81 procent i Sverige är nöjda med sin äldreomsorg. I Skurup är 85 procent nöjda med sina äldreboende, men det har minskat från 95 % för två år sedan.

Orsakerna till något färre nöjda kan vara flera. Men den nyligen genomförda kommunrevisionen visade att väntetiden hade ökat betydligt från 19 dagar, 2015 till 48 dagar förra året.  Orsaken till ökade köer är, enligt Lena Holmberg enhetschef på Lillgården, att kommunen beslöt att avveckla ett boende för något år sedan, då detta inte nyttjades full ut. Nu har behovet ökat igen och detta ska åtgärda genom att bygga nytt.  Vi blir allt äldre och ställer högre krav på livets alla delar vilket är en utmaning för alla kommuner. Befolkningsprognosen i Skurup visar att antalet 80 år och äldre kommer att öka från 742 personer till 1006 personer 2026.

Gerd Österling som är administratör på Lillgården har jobbat där sedan 1970.

-Åh, det är så långt tid, säger Gerd och pustar. Men hon trivs bra med jobbet och tycker att utvecklingen inom äldrevården varit mestadels positiv.

-När jag började jobba var det fokus på rutiner snarare än människors behov. Då var det sjukhem och man såg människor som sjuka. Idag försöker vi se till hela människan och respektera de äldre, säger Gerd som också är undersköterska.

Mia Nilsson, eller som hon egentligen heter; Blenda Hanna Maria Nilsson, sitter vid bordet och får sina naglar målade i en mjuk aprikos nyans. Hon tittar nöjt ned på sina händer.

– Jag får inte på mig ringarna längre, säger Mia, men naglarna är fina,

Medan naglarna torkar sitter undersköterskan Amanda Andersson kvar hos Mia och klappar henne på handen. De pratar om vilka grödor som växte på gården där Mia jobbade som ung.

– Korn, råg, havre, vete och någon liten potatis, säger Mia.

Respekt och hänsyn till varje individ ska genomsyra hela verksamheten. Från enhetschef, administratörer till undersköterskorna, alla upprepar gång på gång att man tar värdegrunderna, som är ett tillägg i socialtjänstlagen, på största allvar.

– Respekt, det ordet fanns inte inom äldrevården på 70-talet, säger Gerd. Idag jobbar vi för att alla äldre ska få ett värdigt liv, där de så långt som möjligt mår bra och får vara med och bestämma vad det betyder för just dem.

– Självklart vill jag bo hemma så länge som möjligt, säger hon, men när det är dags så flyttar jag gärna in hit.

På Lillgården finns tre olika enheter med totalt 32 platser. På enheten med de nio dementa tar tre sköterskor hand om kunderna, som de kallas av personalen. De dementa går in och ut i sjukdomen men frågan är hur de själva kan svara eller ge en korrekt bild av hur de upplever sin situation?  Hur svarar de på socialstyrelsens undersökning?

– De får hjälp av sina anhöriga, säger en av undersköterskorna.

Det visar sig att socialstyrelsen har med en fråga kring vem som besvarar formuläret och i Skurup är det i huvudsak någon annan än den äldre som svarar. Det är bara 15 % som gjort det själva och  27 % fick hjälp av någon.

På övervåningen där de friska äldre bor går det mer livat till. I dag är det bingo med riktig tombola i röd metall. Varje siffra slumpas fram med ett snurr. De sju damerna och en herre sitter med alla med två hemmagjorda gul brickor framför sig. Brickorna har stora siffror som de kan lägga knappar på när rätt siffra ropas upp. Då och då händer det små olyckor, någon hör fel eller råkar stöta mot bingobrickan så att alla knappar far omkring. Men alla har tålamod.

– Mina knappar är slut, säger en dam och pekar på sin skål där som är halvfull.
– Nej, du har knappar kvar, svarar en manlig sköterska.
– Nej, inga svarta. Jag måste ha svarta knappar, säger damen.

Hon får en handfull svarta knappar och fortsätter nöjt.

En liten stund senare ropar en dam ”Bingo”. De andra suckar besviket men sköterskan säger att ”nu vi fortsätter nu med de mindre priserna”. Kaffet puttrar och hallongrottorna väntar.

I Alves rum hänger det många tavlor. Över sängen har han August Malmström klassiska målning Grindslanten. Han är stolt över sina fina möbler som han fått med sig till äldreboendet. Nu är han lite trött efter allt ståhej med blommor och choklad. Men när Susanne berättar att hans dotter tittar in i eftermiddag och att tårtan är beställd, frukt och mandel, piggnar han till lite.
Han småpratar lite med Susanne som sedan frågar om han vill att ha en bit choklad. Chokladen öppnas med ett prasslande och snart får Alve lite egentid så att han hinner vila upp sig till eftermiddagens tårtkalas.

– Och vi ska nog se till att du får en hutt till tårtan också säger Susanne och kramar Alve.

Text och foto: Pia-Marie Wehrling