De väljer prästkragen i evighet

Clara Nystrand har svidat om till den vita alban och färgglad stola innan en dopförrättning.

Clara Nystrand har svidat om till den vita alban och färgglad stola innan en dopförrättning.

Från vaggan till graven finns prästerna där för den som vill. Genom reflektion visar de vad bibeltexter kan betyda för oss idag. Det handlar om livet, döden och allt däremellan.

Bland moderna byggnader ner mot Västra hamnen ligger de låga tegelbyggnaderna som utgör Kyrkans hus. Clara Nystrand förbereder det sista inför dopet. Hon skriver dopbevis, fadderbrev och kollar att namnen i programmet stämmer. Hennes treåriga son ligger på golvet och kollar på barnprogram.

− Det är ovanligt att han är med, men det är ändå en väsentlig del av att vara präst, att det ofta krockar med andra aktiviteter eftersom man jobbar när andra är lediga.

Sedan år 2010 har Clara Nystrand varit präst. För henne är det ett kall. Innan hon började prästutbildningen läste hon i ett år på civilingenjörsprogrammet i teknisk fysik. Hon jobbade även ett år i Svenska kyrkan för att se om den världen var för henne innan hon tog beslutet. Nu räknar hon med att vara präst hela livet.

− Jag är mig själv och tar inte på mig en roll som jag kan tänka mig att man gör på andra arbetsplatser. Man är mycket människa på jobbet och det passar mig.

Innan dopet påminner vaktmästaren (till vänster) att dopbarnets namn Naemi påminner om det bibliska namnet Noomi. Clara Nystrand letar i bibeln vad hon kan hitta för passande att säga om det.

Innan dopet påminner vaktmästaren (till vänster) att dopbarnets namn Naemi påminner om det bibliska namnet Noomi. Clara Nystrand letar i bibeln vad hon kan hitta för passande att säga om det.

Dopet börjar senare än planerat eftersom hälften av gästerna inte dykte upp till den angivna tiden. Men till slut är alla på plats och kan slå sig ner i S:t Nicolai kapell. Nu har dock det lilla dopbarnet Naemi blivit trött, så Clara Nystrand får överrösta en del gråt under dopet.

Hon kommer in i kapellet med föräldrarna, barnet och två faddrar till tonerna av Madicken. Klockorna ringer. Tegelstensväggarna är täckta av beige puts.  Ljuset utifrån släpps in genom takfönster och träffar altarbordet, som en mjuk strålkastare mot platsen där dopet sker.

−Idag är vi här för att fira en människa. Inte för att hon tagit en medalj, vi firar att en människa finns till och att det i sig är så himla stort, inleder hon.

Inför gudstjänster tolkar Clara Nystrand de bibeltexter som finns i kyrkoårets kalender. Under en arbetsvecka sitter hon vid skrivbordet lite mer än hälften av tiden. Där funderar hon mycket över vad texterna betyder för oss idag och hon gillar att det i hennes jobb finns tid för den reflektionen.

Prästen Filip Dagerklint predikar under domsöndagen.

Prästen Filip Dagerklint predikar under domsöndagen.

Närmare 30 personer sitter i kyrkbänkarna i Heliga Trefaldighetskyrkan på domsöndagen. Kyrkklockorna ringer. In kommer fem män, en bär på ett kors och de två som går bredvid håller i varsitt ljus. Vid altaret ställer sig prästen Filip Dagerklint.

Han ser inte prästyrket som ett jobb, utan precis som Clara Nystrand menar han att det är ett kall.

− Man bär med sig yrket 24-7, men man måste ha sina begränsningar och ta sig tid att vara ledig också, säger han. Och det är klart att det finns en vardag i ens kall.

När det är dags för predikan tar Filip Dagerklint fram sin surfplatta. Han berättar att temat för domsöndagen, Kristus återkomst och domen som ska skilja onda från rättfärdiga, gör människor obekväma. När präster en gång per åt tvingas predika om det tycker han att de är ängsliga som välkomnar alla i himmelriket.

Filip Dagerklint har en internationell bibelgrupp. Utöver bibelstudier är det också en social verksamhet. Under gudstjänster läser ibland medlemmarna texter på andra språk för att inkludera fler.

På domsöndagens gudstjänst läser en man upp samma evangelietext som prästen, fast på farsi.

− Det går inte att tolka texterna som att alla kommer till himlen, människor kommer gå förlorade. Men det är inte min uppgift att döma någon, det är upp till Gud. Vår uppgift är att göra Jesus älskad i den värld vi lever i och praktisera vår tro, säger Filip Dagerklint.

Clara Nystrand har svårt att tänka sig att någon skulle hamna utanför himmelriket, för enligt henne kan man inte hamna utanför Gud, som finns i varje människa.

− Det finns inte bra och dåliga människor, utan gränser inom varje människa. Det är svårt att ens tänka sig en yttersta dag, men jag ser det som att Gud sorterar bort det onda inom människor.

Hon drar en parallell till slutscenen i Mio min Mio där riddare Kato ber Mio att hugga i stenhjärtat.

− Det finns en längtan hos Kato att bli av med stenhjärtat. Ingen hatar Kato mer än Kato själv. När Mio huggit honom med svärdet blir han till en stenhög och en grå lite fågel. Det tycker jag är en bättre bild, att Gud befriar oss från det som gör ont och gör skada. Skiljer mellan det onda och goda i en människa, inte mellan människor.

Att texten är så hård är vad som gör domsöndagen så svår menar Clara Nystrand. Hon får påminna sig om att det handlar om samma kärleksfulla Gud som man läser om resten av kyrkoåret.

Clara Nystrand tar fram psalmboken och bläddrar fram till nummer 217, en favorit. Hon läser högt den sista versen:

”All din nåd är öppen famn
och ditt namn en ljuvlig hamn.
Vad du vill är helighet,
men du är barmhärtighet”

− Gud vill att vi ska göra vårt bästa, men möter oss när vi inte fixar det. Den kristna tron är bra på att hålla de två spåren. Jag tror det är något teologin kan tillföra i samhället, balansera.

Enligt henne kan kyrkan hjälpa människor att hitta mening. Hon tycker att det är så mycket yta i samhället och att kyrkan då kan vara en plats där man får gå på djupet. Med 2000 år gammal kyrkohistoria finns det inom teologin många existentiella frågor om varats livsmål. Kunskap som Clara Nystrand är rädd skulle gå förlorad utan kyrkan.

Filip Dagerklint tycker att kyrkan ska vara ett salt och ljus i samhället.

− Ljuset därför att vi ska kalla människor till Kristus och tro. Som du vet så räcker det att man tänder ett litet ljus i ett mörkt rum för att människor ska se klarare. Ett salt ska kyrkan vara därför att saltets egenskaper är att motverka förruttnelse. Liknelsen vill visa på att kyrkan ska motverka orättvisor i samhället, förruttnelsen är i sig en symbol för det.

På domsöndagen har Filip Dagerklint också andakt på Södertorpsgårdens äldreboende, dit brukar han komma ungefär en gång i månaden.

På domsöndagen har Filip Dagerklint också andakt på Södertorpsgårdens äldreboende, dit brukar han komma ungefär en gång i månaden.

Visst tvivlar Clara Nystrand emellanåt. Både på sin tro, om hon gör rätt saker som präst och om kyrkan ägnar sig åt det den borde.

− Det är svårt att beskriva tvivel. Många människor tänker att det kanske är dogmer, men för mig är tro en relation. Att Gud talar till mig och att jag känner närvaro och upplevelse av det gudomliga, genom till exempel svar på bön. Tvivlet kommer vid frånvaron av det.

När Clara Nystrand möter människor som inte är troende upplever hon tafatthet. Man försöker stoppa in henne i ett fack, men vet inte riktigt var man ska placera henne.  En vanlig komplimang efter förrättningar är att hon är precis som en vanlig människa.

− Vad folk läser in i ens prästkrage kan vi inte veta.  Jag tycker att man får använda sunt förnuft och inte vara så ängslig i mötet med troende. Det är tillåtet att ställa frågor och kritisera, men på ett schysst sätt förstås.

Filip Dagerklint känner igen ängsligheten när det handlar om människor som inte känner honom.

− Jag försöker alltid vara mig själv och när människor inser att jag inte är så annorlunda än dem så slappnar de av, säger han.

Som universitetspräst är Clara Nystrand tillgänglig i kris. Anledningen till att hon lockades till att bli det är för att det är mer fritt och hon utmanas att tänka nytt. Många vill ha stöd i livskriser och tala om relationsproblem.

− Det är spännande med unga människor som tänker och att få tänka på hur man är präst utanför en klassisk församling. I församlingar gör man mycket som man brukar, här är det mer öppet och det är roligt, säger Clara Nystrand.

Just nu planerar hon tillsammans med kollegor och studenter att starta ett berättarcafé. Det är än så länge en idé men tanken är att ha fokus på att jobba mot fördomar och tankar om människosyn.

Det är upp till varje församling att se vilka behov som finns just här och nu och prioritera därefter.

− Kyrkans resurser förändras, och kommer minska ännu mer i framtiden. Kyrkan ska vara en röst i samhället och hjälpa dem som har det svårt, men hur bedömer man vem som behöver hjälp mest?

En mulen dag förbereder sig Clara Nystrand för begravning. Hon kollar som vanligt att namnen stämmer. I kapellet slår sig fem män i kostym ner på första raden, barn och barnbarn till den avlidna kvinnan. Framför dem står en kista klädd i gula blommor. Kyrkklockorna ringer. Begravningsentreprenören klickar på play på CD-spelaren och jazztoner fyller den mörka lokalen.

− Det är tomt när den som alltid funnits där inte längre finns vid vår sida, inte längre ett telefonsamtal bort, säger Clara Nystrand.

Det är en dag för avsked och att hedra minnet av den avlidna, lämna henne i Guds händer. Clara Nystrand säger att livet ingenstans blir så tydligt som vid sidan om döden.

Hon välkomnar de sörjande att ta farväl vid kistan. Det mumlas, snyftas och någon snyter sig. När ceremonin är över ställer hon sig vid utgången. En efter en kommer de rödögda männen ut och tar i hand eller kramar om, tackar och säger att det var fint. Hon säger att hon brukar försöka få anhöriga att le och det gjorde de idag när hon talade om den avlidnas köttbullar.

− När de anhöriga går fram till kistan och jag är klar slappnar jag av, då händer det ibland att jag gråter. Särskilt om någon gör något oväntat framme vid kistan.

Sin egen begravning har hon planerat tusen gånger om. Hon vet att den ska äga rum i Hyllie kyrka. Det känns hemma eftersom hon gifte sig där och båda hennes barn är döpta där.

− Just nu vill jag ha psalm 285. Jag vill ha psalmer som påminner mina anhöriga om att åtminstone jag trott på att döden inte är slutet, och i den psalmen sjunger man flera gånger ”det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång”. Jag tycker att det är en hoppfull och vacker rad att få sjunga vid en begravning.

Om det blir lättare att möta döden som troende vet hon inte, men hon hoppas det.

Text och foto: Sara Wizén