Docent i klinisk psykologi skeptisk till Halloween-firande: “Föräldrar som skrämmer sina barn gör mig förbannad”

SKURUP. Snart infaller Halloween, alla skräckfantasters favorithögtid. Men varför tycker människor egentligen om att bli skrämda? Skurupsposten har pratat med Per Johnsson, docent i klinisk psykologi vid Lunds universitet. Han menar att uppsökandet av rädsla inte har något verkligt syfte, och att man helst helt ska undvika att skrämma barn. 

Den 31 oktober varje år infaller Halloween, skräckens egen högtid. Skurupsinvånarna kan få blodet att isa genom ett besök i Spökhuset i Saritslöv den 31 oktober och 1 november, och den 23:e går ett spöktåg genom stan där barn uppmuntras klä ut sig i sina läskigaste utklädnader och bjuds på godis. Streamingtjänsterna laddar upp med skräckfilmstips, en genre som ökat i popularitet de senaste decennierna.

Men varifrån kommer människans fascination för det läskiga? Hur kommer det sig att vissa människor älskar att hoppa till i tv-soffan, medan andra skyr spökhus och filmer om spöken och yxmördare som pesten?

Per Johnsson är docent i klinisk psykologi vid Lunds universitet, och att människan har en naturlig dragning till att bli skrämd är enligt honom en sanning med modifikation.

– Från att vi föds fram till att vi dör så gillar vi i verkligheten inte att bli skrämda. Människor vill ha kontinuitet, rationalitet. Barn vill kunna förutse föräldrars beteende. På det sättet är rädsla ingenting vi längtar efter.

Att människor trots detta står ut med att se skräckfilmer och besöka spökhus tror han beror på dessa kulturfenomens uppenbart fiktiva natur.

– Med skräckfilmen förstår de flesta av oss att det finns en början och ett slut. Det finns en skärm, en bioduk. Samma med bergochdalbana. Vi vet att inom en och en halv minut så är det här över. Vi kan gå därifrån, vi kan blunda. Det är ingen skräck som varar.

Kan det vara bra för oss att bli skrämda? Finns det hälsofördelar?

– Hälsofördelar vet jag inte. Det skulle kunna vara lite: “Jag klarade av det”. En viktig sak är toleransförmåga, det vill säga att klara av de inre affekter vi faktiskt har med oss: rädsla, eller att vi blir ledsna. Är vi för rädda för de känslorna, att de ska väckas till liv, då blir vi för försiktiga. Om någon frågar “Ska vi åka och titta på konst på Waldemarsudde?” så svarar man kanske “Nej, för man kan bli påkörd av spårvagnen”, till exempel.

Att den moderna västvärldsmänniskans trygga tillvaro skulle vara en anledning till välbesökta skräckfilmssalonger är enligt Per Johnssons inte heller en bärande tes.

– Jag är inte säker på den tanken. Så länge det har funnits teater… Tänk maskerna i grekiska tragedier. Man försökte skrämma folk.

Omnämnandet av teater leder in vårt samtal på katarsis, alltså den känslomässiga “rening” man kan få av att leva sig in i en teater, film eller roman. Skulle det kunna vara en anledning till att människor uppskattar skräckgenren – att de får utlopp för jobbiga eller läskiga känslor på ett tryggt sätt? Per Johnsson är tveksam.

– Katarsis är knepigt. Det finns vissa människor som inte vill det, medan andra människor måste utsätta sig för saker där de riskerar livet.

Per Johnsson fortsätter att begrunda vissa personers dragning till skräckinjagande situationer:

– Varför i hela friden bestiger folk Mount Everest? Och sedan blir människor förvånade att de dör. “Han dog?!” Ja, vad i helvete trodde du? När det töar är det hur mycket lik som helst där uppe. Vi utsätter oss för att vitalisera oss, sägs det. Jag tror inte det. Jag tror inte att det är för att de vill se sina gränser.

Att spökhus besöks, skräckfilmer älskas och berg bestigs tycks enligt Per Johnsson helt enkelt inte ha en enkel förklaring, och det är inte heller aktiviteter som fyller något verkligt syfte. Därför är hans svar på frågan hur han ska fira den annalkande skräckhögtiden kanske föga förvånande:

– Jag firar inte Halloween. Jag har inget emot att människor firar, men det fanns en trend där människor, vuxna, gick på halloweenparty och skrämde sina barn. Det gjorde mig förbannad. “Det är ju JAG – pappa!” Barn funkar inte så. De ser ett skrämmande ansikte och blir rädda. Och för det första, varför ska du klä ut dig över huvud taget? Som föräldrar ska vi inte skrämma våra barn, för det kommer av sig själv.

Per Johnsson avslutar därefter intervjun med att förse Skurupspostens journalist med ett minnets jumpscare:

– Bara en sådan sak som puberteten. Det kan vara fruktansvärt skrämmande, speciellt för flickor. Eller för pojkar, helt plötsligt är man 190 centimeter lång. Det är ett formidabelt helvete.

Verkligen. Jag minns det som en skräckfilm.

– Vi är överens, du och jag.

Ja, vi har nått konsensus.

Text: Julia Karlsson