På jakt efter svamparnas Klondike

Det har varit en ovanlig svampsäsong och det kan kännas ännu svårare för en novis att plocka svamp, och man väljer hellre att köpa den i butik än att riskera en förgiftning. Marcus Andersson och Viktor Ekström sticker ut i svampdjungeln och gör alla fel så att ni slipper.

Vi rullar upp på en liten grusväg ett stenskott väster om Svaneholmssjön. Två glada amatörer försedda med stadsbo-klädsel, en svampbok och en bärkasse i papper.

Uppdraget är enkelt. Hur är det att navigera som lekman i den sydsvenska svampskogen på senhösten? Kan man utvecklas och förkovra sig i läran om svamparnas mystiska, (myk)ologiska värld när den förefaller som den snårigaste av avgrundsdjupa urskogar?

Innan avresan har vi talat med Therese Hellberg på Svampkonsulenternas riksförbund.
– Det har varit ett väldigt märkligt svampår, säger hon. Regnet kom sent och egentligen kom allt sent i år.

För den som vill utforska nya svamparter, och inte bara cirkulera i de klassiska kantarellspåren, ger Therese Hellberg ett par tips på arter som lämpar sig väl att söka efter under senhösten och vintern.
– Både blåmusseron och vinterskivling borde börja ploppa upp, två utmärkta matsvampar som håller oss entusiaster igång. De är absolut vanliga i Skåne, säger Therese Hellberg.

Blåmusseronen har en väldigt speciell smak, och skulle man fatta tycke för den förekommer den lite varstans: från trädgårdar och gräsmattor till multnande växtrester i skogen och komposthögar. Vinterskivlingen i sin tur växer som tuvor på rötter och död ved och är god i soppa.

Med de orden i fickan och en inbillad känsla av fullständig kontroll försvinner vi in i den uppenbart planterade granskogen. Barrprydda grenar pareras med varierande elegans och snart är vi framme vid dagens första fynd. Men det är med skräckblandad förtjusning. Om älgen är skogens konung kan det vi står inför liknas vid en svekfull lönnmördare. En lumpen kåkfarare hela byn känner till, en småaktig stråtrövare av den gamla skolan. Den där karaktärslösa typen utan moral som man ber sina barn att hålla sig på behörigt avstånd ifrån.

Vi talar såklart om den röda flugsvampen. Det ryser i hela kroppen av åsynen. Illa kvickt viftar vi undan ännu ett grenverk för att gå vidare.

Här i plantaget finner vi annars inte mycket som ser ut att vara till matnytta, men trivselfaktorn slår trots det i taket. Gräset bär nattfuktens dagg och solens strålar bryts av spindelväv som brer ut sig hemtamt. När vi super in miljön sjunker insikten in att skogen vi blivit tipsade om skulle vara lövskog, och vi bestämmer oss för att ta lunch.

Vår lunchpaus är över, magarna mättade och vi hinner bekanta oss med svampboken som följde med. Svampar till tusen av Björn Forslund från 1979.

Med nyfunnen energi och studs i våra plågade gympaskor åker vi till Prästaskogen-Lemmeströ. Just utanför kommungränsen, och därav också bortom vårt egentliga upptagningsområde.

För att få lite hjälp på traven ringer vi mykologen Sigvard Svensson. Han skänker oss hopp och säger att det kan finnas lite kantareller och soppar kvar där. Han ger oss även tips om var man bäst hittar trattkantareller och svarta trumpetsvampar.
– Det ska gärna vara i lite magrare delar, inte på ställen där du hittar ramslök till exempel utan gärna där det är lite mossigt, leta på nedfallna stammar. I och med att de håller fukt så funkar det bra där under alla förhållanden, säger Sigvard Svensson.

Då vi inte vet var man hittar ramslök heller återupptar vi att okynnesleta utan att tänka oss för. En av oss bestämmer sig för att köra in fingarna under alla svamphattar han hittar. Känns det som en tempurmadrass är det en sopp och hamnar i papperspåsen. Känns det som fiskgälar är det en skivling och sannolikt livsfarlig.

Helena Lindgren från Sveriges Mykologiska Riksförbund är en erfaren svampkonsulent. Hon säger att skivlingar kan vara skrämmande för många nybörjare. Men att en bra svamp att börja med kan vara Sillkremlan.

– Den växer tillsammans med tall och den har en mörkröd hatthud som är nästan svart i mitten, om man sen plockar upp den så att den blir ljummad, inte så kall, så luktar den kraftigt av kräftspad eller sillspad, dilligt. Jag tänker alltid på dillfrön när jag luktar på den.

Hon tipsar även om blodriska, en god matsvamp som är lätt att identifiera.

– Alla blodriskorna växer tätt tillsammans med antingen tall eller gran och jag tror vi har sett olika arter nu, och det spelar ingen roll vilken man hittar för de är ätbara och goda allihopa. Det som är gemensamt med dem är att om man rispar i den eller skär av en bit så blöder den morotsfärgat, säger Helena Lindgren.

Efter en lång, fruktlös jakt är självförtroendet lika tuktat av skogen som våra nyinköpta kläder. Men ett tungt huvud för ens ögon bara närmare marken, och plötsligt uppenbarar sig en svart trumpetsvamp under löven. Sedan ser vi en till, och en till och plötsligt en hel hop. Medvinden leder till ett ökat självförtroende och vi börjar plötsligt identifiera mer svamp som vi kastar ner i påsen. Blåmusseron sticker upp överallt under lövtäcket och vinterskivlingen gömmer sig bakom varje stubbe. Påsen fylls upp och vikten påminner om guld.

Vi fotar det vi skördat och skickar till Helena Lindgren för att bekräfta våra svampar och vår succé. Hon ser att våra blåmusseron faktiskt är ametistskivling, som har en fallenhet att suga upp arsenik. Vinterskivlingen är egentligen svavelgul slöjskivling. Ett namn som inte vattnas lika mycket i munnen.
– En jäkligt besk och bitter jäkel, säger Helena Lindgren.

Efter en misslyckad genväg över en å bestämmer vi oss för att återvända till civilisationen. Med hjälp av löv torkar vi bort leran på våra skor och vi stänger boken Svamp till tusen från 1979 en sista gång.

– Det är jätteviktigt att man har en uppdaterad svampbok, framförallt om man är nybörjare. Och man ska se till att köpa en svensk bok, inte en som är översatt från amerikanska eller tyska. För det är inte samma arter som vi har här, säger Helena Lindgren

Bara för en månad sen skrev DN om sex personer som behövt åka till sjukhus efter att de ätit giftig svamp, och att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade då de misstar giftsvamp i Sverige för matsvamp från deras hemland. Därför borde man skaffa en lokal svampbok om man åker utomlands på svampsemester.

– Vill man lära sig och bli säker är det guld värt att gå en kurs, vi är många utbildande svampkonsulenter i Skåne, säger Helena Lindgren.

Text: Marcus Andersson och Viktor Ekström
Foto: Viktor Ekström