Tryggheten finns i Skurup
Från Mellanöstern till skånska landsbygden. Fordon och vänliga ögon visar vägen in i det svenska samhället.
Lastsbilen bullrar fram längs med det karga landskapet. I det mörka lastutrymmet därbak trängs 200 personer. Det otänkbara har hänt. Deras hem har blivit till en krigszon och den trygghet deras liv vilat på är som bortblåst. De har blivit tvungna att fly. Fly för att hitta en ny och trygg plats att skapa en framtid. Just nu i ett överfyllt lastbilsutrymme påväg från Algeriet till Libyen. Därifrån går det båtar till Europa.
– Det var maffian som körde lastbilarna och innan man åkte med var man tvungen att betala 2000 Euro. Om man inte hade pengar blev man skjuten, berättar Hussein Al Said.
För drygt tre år sedan, när folkströmningarna ifrån krigsdrabbade områden till Europa nådde sin kulmen, flydde 18-åriga Adnan Bashar Jarbooa med sin familj från Libyen och 23-åriga Hussein Al Said ensam från Syrien. En lång och riskfylld resa som slutade i Sverige. Sina första veckor i landet beskriver de som fyllda av spänning, förväntan och väntan.
– Det är mycket nytt med att komma till ett annorlunda samhälle. I början var det lite som semester, säger Adnan och skrattar.
Allt eftersom tiden gick blev semestern till vardag. Att skapa en trivsam vardag har tagit tid I väntan på att beviljas uppehållstillstånd bodde de på flera platser i Skåne.
– Det tog två år för mig och min familj att få uppehållstillstånd och innan dess kunde man knappt delta i samhället alls. Migartionsverket flyttade oss till en liten by som var mindre än Skurup. Där var det jobbigt. Vi hälsade på folk men de hälsade inte tillbaka, förmodligen för att de tyckte vi var konstiga, berättar Adnan.
I dag är de numera vännerna bosatta i den skånska kommunen Skurup. De sitter tillsammans i ett snart färdigrenoverat kök i en tidigare övergiven gårdslokal. En stark doft av målarfärg och tapetklister sprider sig i rummen. På golvet utanför köket ligger det cykelreservdelar och verktyg. En rad färdigrenoverade cyklar står lutade längs väggen. Lokalen ska rustas upp och bli verkstad till ett av Sveriges första cykelbibliotek. De nyblivna cykelteknikerna sitter ner och tar en kort paus från dagens arbete. De smuttar litet på te och knaprar på varsin skorpa.
– Hemma i Libyen när jag var liten höll jag på mycket med cyklar. Inte med att reparera utan att köpa och sälja dem. Att jobba med cyklar tycker jag är kul och det passar mig, säger Adnan Bashar Jarbooa.
Hans blågröna ögon lyser och armarna flyger vilt omkring honom när han berättar om sin resa hit och tiden här. Han är en oblyg och pratsam person, ständigt leendes. Det är svårt att inte själv le i hans närhet. Den något äldre Hussein Al Said är mer tystlåten och eftertänksam. Han iakttar noggrant omgivningen med sina ljusbruna ögon.
I våras fick deras SFI-grupp besök av en man från kommunen som arbetade med projektet ”Skurups Hjältar”. Mannen ville ta reda på vilka kunskaper och färdigheter deltagarna hade med sig från sina hemländer och vad de kunde tänka sig att jobba här. Ett par månader senare blev Adnan kontaktad med ett erbjudande om praktikplats på verkstaden.
Projektet är en satstning där unga och nyanlända i kommunen erbjuds praktikplatser inom olika verksamheter för att få en fot in på den svenska arbetsmarkanden. Projektledare är Karolina Silfverberg som de senaste månaderna spenderat mycket tid i verkstaden tillsammans med de unga männen.
– Syftet med pratikplatserna är att personerna ska ges en chans och vilja komma ut i arbete. Om man inte ger folk möjligheten så ger man inte heller en chans att börja vilja, säger hon.
För Adnan har praktikplatsen lett till anställning medan Hussein i väntan på ett sånt beslut fortsätter sin praktik. Givetvis hoppas de båda vännerna på att kunna fortsätta jobba med varandra i verkstaden.
– Jag är väldigt glad över chansen att få jobba här. När det öppnar hoppas jag på att bli anställd, säger Hussein Al Said.
För att bli, och vilja bli, en del av samhället har arbetet på verkstaden varit en viktig stöttepelare. Men enligt de båda vännerna är det viktigaste att man bemöts med ett leende. Att människor är stöttande och vill hjälpa till helt enkelt. Flytten till Skurup blev en vändpunkt. I den gamla kyrkbyn trivs de med tillvaron.
– Skurup är den bästa platsen vi varit på hittills. I den lilla byn vi var i innan lärde vi oss ingen svenska alls. Här i Skurup lärde jag mig snabbt grunderna utanför skolan. Det var inte alls som på andra ställen, säger Adnan Bashar Jarbooa.
Hussein håller med honom. Han berättar att i kommunen har han fått hjälp med saker som är svåra att klara av på egen hand som nyanländ. Att skaffa bostad till exempel.
– Folket här är glada över att vi har kommit hit. I många andra kommuner är hyresvärdar tveksamma till att hyra ut bostäder till flyktingar men här får man hjälp och stöd att få boende, säger Hussein Al Said.
Det goda bemötandet har betytt mycket för de unga männen. Inte minst har det tänt en gnista med hopp om en trygg framtid. Men det finns fortfarande saker som tynger deras sinnen och gör tanken på framtiden osäker. Saker som inte har att göra med Skurup.
– Min mamma och pappa är kvar i Aleppo i Syrien, där bombas det mycket. Det är väldigt jobbigt och jag tänker på dem hela tiden. Varje dag ringer jag min mamma för att höra att de mår bra, berättar Hussein Al Said.
Han tittar ner i marken och blir tyst en kort stund när han berättar om familjen. Sen tillägger han att han trots är positivt inställd till framtiden. Han har fått permanent uppehållstillstånd och trivs bra i Skurup.
– I framtiden hoppas jag att min familj kan komma hit. Sen kanske jag kan träffa en tjej och skaffa barn. De pengar och den hjälp jag har fått vill jag kunna ge tillbaka till Sverige.
För Adnan Bashar Jarbooa som kom hit med sin familj ser situationen annorlunda ut. De har till skillnad från Hussein bara fått uppehållstillstånd i ett år. Ett år som snart gått. Trots upprepade ansökningar svarar Migrationsverket dem att de ska fortsätta vänta på beslut.
– Det är kaos i huvudet i väntan på uppehållstillstånd. Det gör tanken på framtiden väldigt osäker när man inte vet om man får stanna eller inte. Men om jag får uppehållstillstånd ska allting bli bra. Då ska framtidens Adnan få se.
Dessa saker kantrar deras vardag och skaver. Hela tiden. Men man måste vara positiv och fortsätta kämpa, tycker Adnan.
– Det som är viktigt nu är att fortsätta jobba, lära sig det svenska språket och bli en del av samhället. Vi vill behandlas som människor precis som alla andra. Det är här i Sverige vi vill jobba och skapa en framtid med familj och karriär, säger Adnan Bashar Jarbooa.
Om allting går som det ska för de båda vännerna vill de i framtiden stanna kvar och jobba i Skurup. Här har de börjat känna sig som hemma. På fritiden har de vänner att umgås med och då spelas ofta det arabiska kortspelet Tarnib eller det svenska Skitgubbe. Under veckodagarna fortsätter cykelreparationerna i verkstaden
Bullret från verkstadens traktor överröstar medtrafikanterna på gatorna i den lilla byn. I hytten där fram sitter två personer som rest en lång väg för att få sitta tryggt bakom ratten – men till tryggheten är det fortfarande långt kvar.
Text och foto: Teodor Dimblad