400 år i samhällets tjänst – ett yrke i förändring

MALMÖ. I en samtid där kommunikationen blir allt mer digital ställs nya krav på posten och på människan som delar ut den. Reklamen blir tyngre och breven färre. En samhällstjänstgörande myndighet blev affärsdrivet företag. Och där någonstans kom ett yrke i kläm. 

Trappuppgångar luktar människa. Dofter av en tillvaro som bara går att ana, någon rostar bröd, en annan röker inomhus, och så det där särskilda som inte riktigt går att sätta fingret på.

De långa korridorerna av anonyma ytterdörrar är alldeles stilla. Med undantag för brevbäraren. Han heter David Fahlén och är lugn och metodisk när reklamen, paketen och de små breven var för sig ska hamna rätt, med en kunskap som sitter i kroppen.

Brevinkasten smäller till. Hörlurarna hänger ut genom tröjan på bröstet, i vanliga fall är de alltid i.
– Jag prenumererar på typ 40 olika podcasts. Har man gått en runda många gånger så behöver man inte tänka så mycket på vad man gör. Det är ju en grej med det här jobbet, sina tankar har man ju för sig själv. Det ingår inte i det man säljer till arbetsgivaren, berättar han med en dialekt präglad av en uppväxt i Boden.

ater

Posten AB blev Postnord 2009. Sedan dess har en rad kosmetiska föreändringar inom företaget gjorts, men det gamla posthornet dyker fortfarande upp här och där.

På David Fahléns arbetskläder skymtar den gamla Postenloggan, med det krönta posthornet i gult och blått, som en påminnelse om att brevbärare, eller postiljoner som det kallades förr, har funnits i nästan 400 år.

Postverket grundades 1636, redan då med posthornet som symbol, som en myndighet för transport av brev. Men det var först i början av 1900-talet som brevbäring infördes även utanför städerna.

Under de senaste 100 åren har både postväsendet och yrket genomgått stora förändringar. Brevmonopolet slopades 1993 för att året efter bli Posten AB, ett statligt ägt aktiebolag.

På David Fahléns kläder syns också Postnords färger i turkos och mörkblått. Postnord är den sammanslagning mellan Posten AB och Post Danmark som bildades 2009.

Sedan privatiseringen har en rad omorganisationer gjorts inom företaget i syfte att effektivisera utdelningen. Att tala med en brevbärare utan att nämna yrkesrollens förändringar tycks omöjligt.

– Jag tror inte det upplevs lika fritt längre. Hur vi möblerar kontoret har varit föremål för detaljreglering. Nu är det raka led av kammar, förut hade vi lite mer i en halvcirkel så man inte behövde springa fram och tillbaka. Det blir ju inte mer effektivt men mer överblickbart. Så att chefen ska kunna se vad alla gör.

Med kammar menar David Fahlén de hyllor posten sorteras på. Det är ett av de många begrepp som omfattas av det språk som hör yrket till. Klumpen, buntar, slasken, det finställda. Ett hemligt språk att bli invigd i. Kanske har det med tradition att göra, med den hemliga kunskap om kommunikation, leveranser och brev som bara brevbärarna besitter.

Det är en slags 0rdning i kaoset på brevbärarkontoret i Kirseberg. P1s dova röster letar sig in mellan hyllor, vagnar fulla av paket och lådor med post. Whiteboardtavlan i mitten av kontoret är full av uppsatta papper med siffersammanställningar av brevvolymer och noteringar från morgonmötet. Skyltar i taket med postnummer skvallrar om de system som finns upprättade i oordningen.

Det är bara tre brevbärare här, som med sina likadana uniformer i blått liksom smälter in i kontoret. Uniformen neutraliserar deras uttryck, vad de tar på sig när arbetsdagen är slut går inte att gissa sig till. Bara skymtar av en tatuering, ett par örhängen eller kanske innehållet i matlådorna skulle kunna skvallra om hur deras personliga preferenser ser ut.

kontoret

Sorteringshyllorna är nästan tomma när brevbärarna är ute på sina eftermiddagsturer. De som är här skriver aviseringar och gör eftersändningar innan de går hem för dagen.

Så kommer brevbärarna in på cykel, en efter en med hörlurar runt halsen, från sina eftermiddagsrundor. En övervägande majoritet är vita, medelålders män och de småpratar om en fotbollsmatch medan de rör sig snabbt och vant mellan hyllorna. Förutom några korta meningsutbyten arbetar de flesta var för sig.

– Historiskt har brevbäraryrket lockat individualister. Vi är inte så vana vid att samarbeta, säger David Fahlén och skrattar till.

Men det är ute på stan och i trappuppgångarna som större delen av en arbetsdag spenderas för en brevbärare. David Fahlén berättar att det är just de delarna av arbetet han tycker om, att vara ute och få röra på sig, det ensamma.

– Men sen har jag gillat kundkontakten också, att träffa folk. Men det känns som att det var mer så förr, nu försöker man mest undvika att hamna i diskussioner för att det tar så mycket tid.

En annan sak var det när hans pappa, som också var brevbärare, arbetade på Posten. Det blev tydligt när David Fahlén återvände till Boden för några år sedan och var ute på stan med sin då rullstolsburna pappa.

– Jag hade inte fattat hur många som kände honom, de kom fram och frågade hur han mådde. Det var fint. Förr i tiden hade brevbärarna tid att stanna och dricka kaffe hos gamla tanter.

David Fahlén lassar upp nya buntar med reklam och tar posten till Värnhemstorgets stora bruna tegelhus som tornar upp sig ovanför Grangatan, fortsätter:

– Brevbärare är ju en synlig del av samhället som kommer ut i byarna och förorterna, speciellt när det var statligt ägt. Brevbäraren som ett tecken på att samhället fungerar. Men om vi inte har den rollen längre, att representera samhället, då blir det bara poliserna som gör det. Och det är inte ett lika trevligt ansikte.

Men kontakten med kunderna är inte det enda som har förändrats. Brevbärarens arbetsuppgifter, att sortera post till exempel, har i hög grad ersatts av maskiner. Kunskapströskeln har sänkts medan den fysiska arbetsbelastningen ökat i och med att utdelningsrundorna blivit längre.

De senaste fyra åren har en sjättedel av alla brevbärarjobb försvunnit. Tanken är att maskinsorteringen ska minska behovet av mänsklig arbetskraft i sorteringsarbetet.

Anders Holm, vd på Postnord Sverige, säger i en intervju med Svenska dagbladet att anledningen till omorganisationen är digitaliseringen. Han menar att de måste anpassa sin verksamhet och dra ned på bemanningen för att hantera de minskade brevvolymerna. Att de inte har några andra alternativ.

En som både funderat och skrivit mycket om de förändringar som präglar brevbäraryrket är Marika Troili. Hon har arbetat extra som brevbärare i tio år och kallar sig först och främst konstnär, men det är med bakgrund som brevbärare hon gav ut konstboken Inga kärleksbrev i dag heller — fortsatt framgångsrik kostnadsanpassning och löpande effektiviseringar 2015.

Boken är en sammanställning av intervjuer med brevbärare, bilder och egna erfarenheter varvat med citat från Postnords årsredovisningar och ekonomiska rapporter. Hon vill synliggöra vilka det är som får bära konsekvenserna av nedskärningar, ändrade rutiner och krav på effektivitet och hur det abstrakta språket används som ett sätt för företaget att distansera sig från de som drabbas av det.

– Det är processer som pågår överallt i samhället och hela tiden upprepas. Man skapar en slags minnesförlust. Nånstans så tappar ju folk sin motståndskraft. Man glömmer kanske bort vad arbetsvillkor är. Man glömmer bort kollektivet.

Brevbärare har överlag en hög fackanslutning och Seko Posten organiserar runt 15 000 medlemmar. David Fahlén menar att facket har köpt lägesbeskrivningen som företaget gett och att de anställda någonstans är tacksamma för att de har ett jobb att gå till på en marknad som hela tiden krymper.

– Brevbärarna skulle kunna sätta hårt mot hårt, men det gör de inte, säger han när han stannar cykeln vid en buntlåda. Det är där brevbärarna fyller på med post och reklam de inte fått med sig ut från kontoret. Lådorna finns utplacerade lite överallt, en så anonym detalj i stadsbilden att en inte lägger märke till dem.

Adresser till var buntlådorna finns står på den slinglista brevbärare använder för att allt ska delas ut i rätt ordning, där står portkoder, adresser, eventuella anteckningar och instruktioner. Den hemliga kunskapen – nedtecknad på papper för att vikarier och bemanningsanställda ska ha tillgång till det som bara den av vana annars vet.

bilen

Brevbärare i tätorter använder oftast cykel. De som ska lämna reklam ute på stan för andra brevbärare att hämta tar däremot bilen.

I mitten av 1900-talet krävdes en lång introduktion, som en slags postskola, för att bli brevbärare, förklarar Marika Troili. De som var brevbärare då kunde hela Sveriges postnummer. En så stor mängd kunskap det inte går att föreställa sig tillhöra yrket i dag.

Nu är introduktionen på en knapp arbetsvecka.
David Fahlén står på gården under en himmel som varslar om regn och stämmer in i Marikas Troilis beskrivning.

– Mycket av managementfilosofi de senaste årtiondena har handlat om att ta bort så mycket kunskap som möjligt ur arbetet för att kunna byta ut folk lättare. Inte investera så mycket i en person. Det har gått från att man som brevbärare var en sorts tjänsteman som hade eget ansvar över sitt arbete till att bli mer av ett mcdonaldsarbete.

Marika Troili berättar om hur det var när hon började som brevbärare 2004. Hur de anställda blev, som hon uttrycker det, omhändertagna av Posten. De tog sitt samhällsuppdrag på allvar och fick arbeta i egen takt. Att det fanns, som hon själv uttrycker det, en slags hänsyn till individens begränsningar.

En åldrande skara män som med tiden ersätts av unga, sportiga killar. Något som blev tydligt när Posten AB blev Postnord.

– De som hade arbetat hela sina liv på Posten och kände en oerhört stark yrkesstolthet fick svårt att leva upp till den idé de hade om sig själva som brevbärare i och med de upprepade omorganisationerna. Alla flyttades runt gång på gång och fick gå nya rundor, med större arbetsbörda. Så förlorades mycket av den där kunskapen som gjorde dig till en kvalificerad arbetare och nån som kunde mer än den som bara kom in.

Hennes erfarenheter av att som timanställd följa de som tillbringat hela livet som brevbärare bli fråntagna sin yrkesgärning är ett centralt tema i boken. Hur de gamla och slitna kropparna fick lämna sitt yrke i bitterhet.

– Jag tror att det har att göra med att Posten ska vara ett företag som gör vinst och då går man in väldigt mycket i idéen om att göra människor utbytbara. Som företag vill man vara oberoende av sina anställda.

Varje måndag och torsdag ska reklamen delas ut tillsammans med posten och paketen. I dag är en måndag i mitten av november, på fredag är det löning och starten för julhandeln. Det gör reklambuntarna större och tyngre. Sallerupsvägen brusar i bakgrunden.

David Fahlén låser igen buntlådan med den stora nyckelknippa som hör rundan till. Portkoderna kan han vid det här laget utantill.

-Det går inte att sätta vem som helst på ett distrikt. Man måste ju ha koll och veta vilka som bor där. Det är ju fortfarande så att det inte går att ta all kunskap ur brevbäraren.

Text och bild: Anja Bergdahl